GET IT ON

När jag skriver det här sitter jag i bilen på väg hem till Arvika. I natt sov jag högst tre timmar. Det var helt omöjligt att somna. Sov på en schleten luftmadrass på golvet, efter att ha överlåtit min säng till pappa som behövde den mer. Jag är van vid att sova med människor som snarkar, men inte så här intensivt. Det var aldrig tyst! De snarkade i omgångar; när den ene äntligen blev tyst tog den andre över. Och grannarna ovanför spelade utländsk klappklapp-musik så att taket (deras golv) vibrerade. Samtidigt hade jag en malande värk i högerbenet, ungefär som när man har ont i benhinnorna. Jag klättrade på väggarna! Ville kasta saker på mina föräldrar för att få tyst på dem, men samtidigt hade jag inte hjärta att väcka dem. Smög upp och hämtade iPoden, satte i lurarna och på med musiken. Men det hjälpte inte! Det var först när jag spelade så hög musik att det riktigt dånade och ringde i öronen som jag äntligen bara hörde musiken. Tyvärr kunde jag inte ligga stilla särskilt länge; vände och vred mig för att hitta en bekväm position för benet, men det fanns tydligen ingen. Övervägde att ta med mig datorn och sätta mig ute i hallen och härda ut, men det verkar som att jag somnade till slut, runt fyrasnåret där nån gång. Sen ringde väckarklockan strax före sju. Jag trodde inte det var sant. Hela grejen kändes bara som ett dåligt skämt. Mina kära föräldrar hade sovit bättre än på länge och var piggare än någonsin. När jag låg i sängen och väntade på min tur att få låna toaletten (läs: bättre tider) började mamma prata med mig om hur vi skulle lägga upp packandet i bilen. Med en uppgiven, mycket svag och ömklig röst, som för att verkligen understryka hur beklämd jag kände mig, svarade jag: "Snälla mamma, kan du inte bara låta mig få de här minuterna..?"

Och vad är det första jag ser när jag kommer ut med första omgången väskor till bilen? Jo men självklart, en blå jävla himmel! Har inte sett en skymt av solen på flera veckor, men i morse visade den sig minsann. Lite lagomt irriterande när det enda jag önskade en dag som denna var just raka motsatsen: moln och mörker. Som tur är har solen äntligen gått och gömt sig bakom det där molntäcket jag blivit så bekant med den senaste tiden, så nu kanske jag äntligen lyckas somna. Men det lutar nog mot lite anime först. Nån fest ikväll blir det förresten inte. Däremot en lugn hemmakväll framför TV:n, med min lille vän tätt intill.