It's beginning to dawn on me now. Herregud, om två dagar befinner jag mig med största sannolikhet i Tyskland. Jag erkänner, lite skrämmande är det. Och jag bävar inför morgondagens alla måsten. Har inte börjat packa än, men det hör i och för sig till vanligheterna: packar alltid sista dagen. Dagarna bara flyger fram. Innan jag vet ordet av har det blivit fredag och dags för avresa. Jag är lite rädd att jag inte ska fixa språket. Särskilt i och med den rådande hierarkin i Tyskland. Vill verkligen inte att de ska tycka att jag är ohövlig bara för att jag inte kan alla artighetsfraser. Är inte riktigt van vid att nia människor till höger och vänster. Men jag lär mig väl...