GET IT ON

Än en gång valde jag att ta bort det jag tidigare skrivit. Det kändes så fel att ha kvar det, med tanke på att det som stod inte alls var nånting jag skulle ha skrivit nu. Eftersom jag förstår nu. Det är konstigt hur blind man kan bli av alkohol. Alltid lika deprimerande att inse sanningen efteråt. Det brukar tyvärr inte gå att blunda för den, och även om det gick skulle jag nog faktiskt inte tycka om att leva i en lögn - hur bra alla andra än ljög. Jag antar att det är det som gör det värt att dricka; att man kan få se världen med andra ögon en stund och skapa sin egen version av sanningen.

Det liksom värker i mig idag. I fötterna, benhinnorna, tummen.. hjärtat. Sån där malande värk då man inte riktigt vet vart man ska ta vägen. Jag tror tyvärr inte att Ipren hjälper den här gången. Du hjälper nog inte heller. Inte nu längre. Jag skulle låtit honom följa med mig hem. Sökt tröst i hans armar, för jag vet att han aldrig skulle såra mig. Iallafall inte i nyktert tillstånd. Trodde det fanns fler i min närhet som jag kunde lita så blint på, men det verkar som att i stort sett alla ljuger - på ett eller annat sätt.

Nu ska jag ta min cynism och försöka sova lite. Sömn gör gott har jag hört.


I don't love you like I loved you yesterday...

Insåg precis att det jag skrivit tidigare var ganska stötande och bara ett resultat av min ilska och besvikelse. Men jag tror faktiskt att det klär mig att vara arg. At least anger is something.

Nu blir det ett varv på stan med bilen och storebror.

Det har gått så fruktansvärt lång tid nu. Jag trodde att vi skulle gå i våra föräldrars fotspår och åka på semester tillsammans med våra respektive framtida familjer, men jag trodde väldigt fel. Under den tid som gått har jag väntat på att du ska höra av dig. Man tröttnar ganska snabbt på att alltid vara den som bryter tystnaden, men jag har förstått att det kommer förbli tyst om jag ska fortsätta vänta på dig. Jag hade åtminstone väntat mig ett grattis-sms när jag fixade körkortet, men inte ens det fick jag av dig. Nyligen fick jag reda på att du är sur på mig för nåt som tydligen hände för ett år sen. Snacka om att va långsint! Jag förstår inte ens vad det är du är sur på. Har inget minne av att jag betett mig illa mot dig eller nån annan som gjort att jag förtjänar din vrede. Och det är svårt att be om ursäkt om man inte vet vad man gjort för fel. Men enligt vad jag fått berättat för mig verkar det vara hon och inte jag som gjort fel. Självklart sårar det att veta att du går runt och är arg på mig, men jag antar att vår relation tog slut för längesen och bollen ligger hos dig nu. Är du (och hon!) så ofattbart barnslig spelar det faktiskt ingen roll. Det verkar inte som att vi kommer träffas nåt mer. Vi glider ifrån varandra mer och mer för varje dag; vi lever nya liv utan varandra. De där barndomsdrömmarna om giftermål mellan oss två förblir visst bara drömmar.

Och inte nog med det... Tack, jättesnällt verkligen.


I wish I didn't care, but I do
I wish it was them, but it's you

Projektarbetet är inlämnat och fint blev det minsann. Ett välförtjänt mvg och ett minne för livet. Idag skiner solen och det är sådär härligt sommarvarmt. Funderar på att byta om till något mer naket och lägga mig ute. Egentligen känner jag bara för att ligga framför TV:n hela dagen och zappa mellan alla värdelösa skitprogram (och de få bra förstås) men samvetet hindrar mig. Det är inte så att jag klagar men.. Måste det vara varmt just idag?

Nej, så värst kär är jag väl kanske inte. Det är klart, fredag och långhelg skadar aldrig, men på några andra plan är jag faktiskt inte kär alls. Inte ens minsta antydan till vårkänslor i år. Känner mig sådär måttligt mottaglig mot det mesta just nu. Har knappt haft tid att se mig omkring de senaste veckorna, och det ser inte ut att lugna ner sig värst mycket framöver heller. Ärligt talat gör det inte så mycket. Inte just nu. Det finns ju ändå ingenting att titta på. Nunca había visto un chico tan guapo. Nej, det där händer tydligen inte längre. Iallfall inte mig.

Solen var det, ja.

Vi var hos mormor och farmor idag. Mormor kändes relativt pigg, men jag fick verkligen kämpa för att hålla tillbaka tårarna när hon höll om mig och sa att hon var glad att jag fanns. Samma känsla infann sig när farmor la sin hand på min och bad mig att snart komma tillbaka igen. Jag lovade, dyrt och heligt, att det inte skulle dröja länge till nästa gång. Trots att det är så fruktansvärt smärtsamt att se dem så här, är jag väl medveten om att det inte finns någon tid att förlora. Jag trodde att jag kanske skulle ha lyckats vänja mig vid att det är så här det är och att det bara kommer bli sämre, men det går inte. Varje gång är lika chockerande och fruktansvärd. Och jag älskar dem så ofattbart mycket. Det är just därför det gör så ont. De jag älskar förtvinar och jag kan bara se på. Jag önskar att jag kunde bota det onda och göra allt bra igen, men det kan jag inte. Jag önskar att jag kunde lova dem att det finns en himmel bortom gryningen där allt är vackert, lugnt och evigt, men inte heller det kan jag.


Om aftonen är fylld av gråt
Då vänner måste skiljas åt
En bättre morgon snart du ser
Då ingen gråt ska finnas mer

För bara några månader sen hade jag antagligen känt mig modstulen om jag märkt att vi höll på att glida ifrån varandra och att du kom någon annan närmare. Men inte nu. Om jag ändå ska flytta spelar det faktiskt ingen roll längre. Då kanske det är lika bra att vänja sig vid att du inte kommer vara en lika stor del av mitt liv som tidigare. Sorgligt, men sant.

Jag & Malin har förresten hittat en jättefin lägenhet. En 3:a strax utanför Stockholm. Tyvärr skulle den hyras ut omgående, men man kan ju alltid hoppas att vi kan få hyra den från augusti och framåt. Tokfin var den hursomhelst. Annars har mamma tydligen fixat så att jag kan bo hos hennes kollega i hennes lägenhet i Nacka om jag inte hittar någon annanstans att bo. Känns ju tryggt att veta att det finns ett ställe att bo på även om jag och Malin inte får tag på en lägenhet. But it's my last resort..

Basketlaget är i Skövde och jag är hemma. Börjar tragiskt nog bli för gammal för cuper. Kunde visserligen ha följt med om vi sökt dispens, men jag kände inte riktigt för det. Jag blir tillräckligt nostalgisk som det är. Skövde skulle antagligen väcka alltför många minnen från tiden med 88-laget, och jag saknar det redan alldeles för mycket.

Nu ska jag ta tag i mig själv, än en gång, och höra med Johnny om han ska med ut och springa. Helst vill jag bara lägga mig ute i solen och läsa, men efter att ha tittat på termometern insåg jag att det inte är lika varmt som det ser ut. Konstigt aprilväder, minst sagt. I början av veckan var det över tjugo grader i solväggen, och igår snöade det. Växthuseffekten..?

Det ringde precis på dörren. Två små flickor som frågade efter Andreas. Tydligen hade han haft dem i skolan idag. De skulle visa sin hund för honom. Kan förstå att de ville visa hunden. Nog måste den väl ändå vara väldigt speciell med tanke på att den ena av flickorna sa att det var en "Kinesisk nakenhund med hår".

Rådfrågade Tommy om det här med att köpa en laptop. Det känns helt plötsligt väldigt aktuellt om det nu blir en flytt till hösten. Känns som att det inte kommer bli värst mycket kvar av lönen nu i sommar, men vad gör det när det trots allt går till ett gott ändamål.

Är faktiskt inte alls sugen på fotboll i sommar. Just nu känns det bara väldigt motigt att överhuvudtaget snöra på sig skorna och ge det en chans. Mycket möjligt att jag lägger skorna på hyllan och hittar nåt annat att göra den här sommaren. Måste erkänna att jag trivs väldigt bra med att vara lat och otränad. Trodde att det skulle kännas konstigt att inte träna, men man vänjer sig faktiskt riktigt fort vid att bara vara hemma och dega. Det har ju blivit några varv på elljusspåret med John-Anders, men det har varit alltför sällan för att ge några resultat. Jag saknar som sagt karaktär. Antar att det är dags att göra nånting åt det där. Planen var ju att springa åtminstone två gånger i veckan, men det har snarare blivit högst en. Pinsamt men sant. Så här i efterhand har jag nästan lite svårt att förstå hur jag hann med att träna så mycket som jag gjorde tidigare, men å andra sidan använder jag inte tiden här hemma särskilt väl. Kommer bli svårt att gå tillbaka till att träna en himla massa. Om jag nu nånsin går tillbaka till det..

Och helt plötsligt - bara sådär - blir det visst ingen mer filosofi framöver. Jag och Karin har försökt reducera det i vad som känts som en evighet, men så idag fick vi äntligen tillåtelse av såväl studievägledaren som rektorn att hoppa av kursen. Problemet tidigare var att det är en gemensam kurs som bara får reduceras om man upplever svårigheter med skolarbetet, vilket jag ju faktiskt inte alls gör. Men eftersom jag läser 200p mer än vad som krävs gör det ingenting att ta bort ett helt meningslöst ämne som inte ger mig det minsta. Inga skrev gladeligen under vår ansökan och med lite fjäsk gjorde även Allan det, vår studievägledare. Det kan ha berott på att han fyllde år idag, eller att han helt enkelt led med oss. "Ni är bra på det här!" sa han när han skrev på efter att vi övertalat honom. Han trodde ändå att vi skulle bli nekade att få ta bort kursen och om sanningen ska fram trodde vi också det. Men så lämnade vi pappren till rektorn som hastigt läste igenom dem och skrev under. Personalen på skolan måste ha ett gott öga till oss, det är en sak som är säker. Tack, hur som helst.

Huvudvärk idag igen. Har haft det hela dagen också, till på köpet. Det tråkiga är att värktabletter tydligen inte hjälper, och lägga mig och vila vill jag inte heller försöka med för då somnar jag aldrig i natt. Har inte tid att vila ändå. Finns massor att göra. Projektarbetet hänger som ett stort åskmoln över mig, men det börjar äntligen arta sig riktigt bra. Göran har lovat att hjälpa oss med designen och Maj gav oss till och med ännu friare tyglar än vi hade förut. Som sagt, de måste verkligen gilla oss.

Idag kom studentmössorna. Det börjar verkligen närma sig. Bara ett fyrtiotal dagar kvar nu. Klänningen (som iofs måste sys upp när jag hittat skor), dejten och hårsalongen är fixad än så länge. Jag & Björn kommer bli sjukt vackra. Jag menar, hoppas går ju alltid.

Ack denna sommarvärme. De tre senaste dagarna har det grillats för fullt. Igår var det en trevlig liten tillställning hos Petter i goda vänners lag. Kvällen avslutades med att jag och Petter stod och betraktade stjärnorna och pratade om diverse djupa samtalsämnen, efter att han - som den sanne gentleman han är - följt mig hem. För att citera honom, min käre barndomsvän: "Det känns skönt att prata med någon som inte bara rycker på axlarna åt allt."

I natt, strax efter 02.00, skickade jag äntligen in min ansökan till universitetet. Jag valde japanska till slut, och än så länge ångrar jag mig inte. Om allt går vägen flyttar jag och Malin till Stockholm i höst. Nu letar vi lägenhet för fullt. Innan kände jag mig ganska modstulen över att behöva ta farväl av allt och alla som betyder något, men nu ser jag det bara som en slags prövning. Det är så här man märker vilka som skiljer sig från mängden, och de jag verkligen håller av och som hyser likadana känslor för mig, kommer jag inte att tappa kontakten med. Åtminstone intalar jag mig själv det. Jag ser fram emot att få pröva mina egna vingar och se om även jag kan flyga.


I want you to know
That I love the way you laugh

Det är nästan skrämmande att man kan göra varandra så fruktansvärt illa. Lika skrämmande är det att ord kan ha en så stark innebörd att man knappt vågar uttala dem. Men egentligen är ju faktiskt ord bara ord. Det är människans påfund, liksom så mycket annat här i världen. Vi sätter verkligen en egen prägel på allt vi vidrör. Ingenting kan lämnas orört så som naturen skapade det. Nej, allt ska vi vara där och ändra på. Människan är ett konstigt djur. Inte bara konstigt, utan snarare obegripligt. Alla känslor man kan frammana hos en människa. Känslor som vi satt ord på, men som lika fullt skulle finnas där även om vi inte gett dem en definition och betydelse. Bara för att vi människor inte förstår oss på vissa saker behöver det inte betyda att de inte finns. Nog för att vi står högst upp i näringskedjan, men några allvetande gudomligheter är vi faktiskt inte. Vi har fel och brister. Även solen har fläckar. Vi blir allt mer intelligenta, medan jorden blir allt sjukare. Om man riktigt försöker kan man nästan känna hur jorden blöder. Som om den har sår överallt som bara blir djupare, större och fler. Jag förstår inte att det kan ha tillåtits gå så här långt. Snart är det för sent att göra någonting åt, men ingen verkar bry sig tillräckligt mycket för att försöka förändra och förbättra. Nu är det ingen som vill vara där och ändra. Det är för tidskrävande, för komplicerat, för dyrt. Och egentligen är det nog för bra för oss människor. Det där med att göra det rätta har nog aldrig riktigt varit människans grej. Iallafall inte om man ser det ur kollektivets perspektiv. Det är väl ingen som vill skära ned på elen, spara på de fossila bränslena, cykla till jobbet eller åtminstone samåka. Allting lämnas vidare till någon annan. Det är någon annan som ska rädda världen och säkra ett fortsatt liv för jordens kommande varelser. Men vem bryr sig egentligen om framtiden? Om hundra år är vi ändå döda. Kanske glömda också. Troligtvis.

Det var en minst sagt intressant kväll igår. Inledde hos Flacken och sen gick tåget vidare till Tiki. Många hemligheter avslöjades, vissa mer väntade än andra. Hanna trodde att jag skulle bli asförbannad för att hon ville ha kapet från förra gången på Tiki, men det där visste jag ju redan och jag ville inte ens ha honom. Klart jag inte blev överlycklig när hon snodde mitt kvart i tre-ragg, men eftersom jag inte hade lagt vantarna på honom själv så var det väl fritt fram antar jag. Visserligen har jag börjat få lite ångest nu över att låta honom gå, i och med att typ alla jag känner sagt att han vore skitbra för mig. But it's too late for that now anyway.. Typiskt mig att lyckas blunda för sånt som är så uppenbart, och sen få upp ögonen för det när det redan är för sent. Men det är väl så det fungerar: man vill alltid ha det man inte kan få.

Som tur var (eller det beror förresten på hur man ser det) ringde mitt favoritragg när jag var på väg hem och bad mig vända på klacken och komma till honom. Han erbjöd sig att skicka ut en taxi till mig och betala den, but I stood my ground. Jag tänker då rakt inte va den där tjejen han ringer till när han vill ha nåt och inte hittar nån annan. Så efter att ha skällt på honom slutade det med att jag tyckte synd om honom. Jag har en känsla av att han blåljög för mig sisådär hundra gånger, men han är hur som helst väldigt bra på att verka övertygande och ärlig. Helt plötsligt ångrade jag att jag inte tagit den där taxin, men än en gång hade jag insett vad jag ville ha aningens för sent.

Nu ska jag försöka ta mig igenom den här dagen, med all bakfylla och ångest.


Is this the way it's meant to be?

Jag hade verkligen ingen aptit. Fikade med pappa ungefär en timme innan det var dags. Det slutade med att han åt upp min bulle också. Hade en stor klump i magen som bara växte sig större och större allt eftersom. Tills det äntligen var dags. Den fruktade uppkörningen. Som tydligen gick galant. Jag trodde att jag verkligen hade råkuggat eftersom jag lade märke till att jag bara hade kryss under i-rubriken. Shit liksom, inte godkänd på ett enda moment! Men efter att ha hört "Du är godkänd" insåg jag att jag inte gjort några fel alls. Luften gick liksom ur mig och jag kände mig sådär fånigt dum med ett enda stort leende på läpparna. Sen steg jag ut ur bilen på darriga ben och tackade Wille för all hjälp. Hörde en bil tuta och såg att det var pappa. Han kom emot mig med öppna armar och såg sådär stolt ut som bara föräldrar kan göra. Jag satte mig i bilen - förarsätet, ingen skylt där bak - och körde in mot stan för att hämta storebror och Viktor. Lite senare körde jag, helt själv med alldeles för hög musik, ut mot sjukhuset och hämtade mamma. Har åkt runt och bara njutit mer eller mindre hela kvällen. Det smakar liksom frihet alltihop. Såna här ögonblick gäller det att ta vara på. De växer inte på träd och kan aldrig upplevas igen. Jag är bara så lättad. Så glad. Så fri.

Jag saknar dig.

Jag har äntligen lättat mitt hjärta och låtit andra dela min börda. Eller för att uttrycka sig lite mindre poetiskt: jag har berättat för vissa utvalda när jag har uppkörning. Det blev lite för mycket när alltför många började spekulera i när den kan tänkas äga rum, och till slut orkade jag inte leka hemlighetsfull och blåljuga längre så jag sa precis som det var. Kanske skulle jag hållit dem på sträckbänken lite längre, för jag blir bara mer nervös nu när jag tvingas dela deras nervositet och försöka leva upp till andras förväntningar och inte bara mina egna. Men samtidigt lyfter det mig att höra att andra tror på mig. Jag antar att avslöjandet är både på gott och ont. Precis som allting annat.

På torsdag är det åter igen studentfest på Tiki. Hoppas att jag hinner få min klänning från Nelly. På lördag blir det antingen fest igen eller helkväll med Karin: mat, film och skvaller. Mamma och pappa åker antagligen till Bankeryd för att hälsa på Inger och Janne så vi får huset för oss själva. Jag ska tydligen vara kattvakt och vattna blommorna. Några nattliga besök lär det förresten inte bli, iallafall inte från honom. Ärligt talat vet jag inte vad han håller på med. Orkar inte bry mig heller just nu. När jag för en gångs skull tycker att det känns som att vi har någonting bra på gång, ja, då svalnar allt och jag får höra talas om sånt jag inte har en aning om som alla tydligen tror att jag har stenkoll på. Det är helt enkelt inte värt det.


Min nyaste kärlek är de italienska skorporna med chokladfyllning.
I just can't get enough.

Jag vet inte hur jag lyckas, men igår var det andra gången på väldigt kort tid som en ur personalen på Konsum stötte på mig. Som tur var var den här personen åtminstone mer eller mindre jämnårig, vilket inte var fallet förra gången. Han använde sig för övrigt av en riktigt dålig line, men han var - mot alla odds - riktigt charmig och jag kunde inte låta bli att le när jag gick därifrån. Mot bion och Karin som väntade. Vi såg Music & Lyrics med Hugh Grant och Drew Barrymore. Den var verkligen precis lagom lättsmält. Jag var på rätt humör för att se den, och allt var sådär skrattretande löjligt och romantiskt. En trist lördag var den alltså helt perfekt.

Om drygt en timme bär det av till Elin. Gänget ska samlas och faktiskt inte festa utan bara umgås; grilla och njuta av vårvädret. Tyvärr hade vi ingen korv i frysen här hemma. Jo, förresten. Det hade vi visst, men datumet gick ut för sisådär 1½ år sen. Förslaget från mamma att åka ner och köpa ny har jag redan förkastat, eftersom jag känner mig alldeles för lat för tillfället. Och att åka till Konsum idag igen kan ju faktiskt sluta i annat än korvköpande. Vänta lite nu, det där är ju nästan positivt!

Vilket underbart väder det är ute! Jag väntar fortfarande på vårkänslorna som brukar infinna sig vid den här tiden på året, men än så länge känns det relativt sval på den fronten. Å andra sidan ser jag mest fram emot alla kommande (?) sommarflirtar, så jag antar att jag kan vänta lite till...



» 21.21

Det var riktigt trevligt hos Elin. Fint väder och underbart sällskap. Men ända sen jag kom hem (efter att ha haft hjärtat i halsgropen x antal gånger eftersom Johnny körde som en galning) har jag haft en mördande huvudvärk som inte verkar vilja ge med sig. Jag antar att det beror på att jag satt mitt i röken förut. Tog en Ipren direkt när jag kom hem och vilade lite, men det hjälpte inte ett dugg. Nu sitter jag här, fyra timmar senare, och undrar om jag kanske borde ge ännu en tablett chansen att bota huvudvärken. Piller och sömn och jag är som ny, eller?