GET IT ON

Ligger ute i solstolen. Antingen somnar jag eller så svimmar jag. Vaknar efter x antal minuter (sekunder?) av att jag håller på att drunkna i min egen svett. Går uppför trappan, upp till Andreas som ligger framför TV:n. Han tittar hastigt på mig, säger:

- Hur går det med dig egentligen? Du ser helt färdig ut.

Matchen sen kommer ju gå helt lysande, det känner jag det.

Jaha, nu ska jag visst spela fotboll i morgon igen. Skickade sms till Micke för att höra vilken tid träningen var, och fick till svar: "Match i morgon, samling 17.45 på Forshälla. OK?" Tur att jag har sån koll. Trodde inte nästa match var förrän på lördag, så jag hade tänkt att jag kanske kunde gå på åtminstone en träning den här veckan för att känna om suget (och konditionen!) kommer tillbaka. Nu är ju förutsättningarna de samma som sist: match utan att ha någon träning i benen. Och i den här värmen finns risken att jag avlider på kuppen. Men lite kul ska det faktiskt bli. Om jag nu får spela nåt, det återstår att se.

Gick en promenad med Flacken förut som kom hem från Turkiet tidigare idag. Brun som en pepparkaka. Anyway, I'm glad you're home~

På onsdag nästa vecka blir det räkfrossa på bryggan med tjejerna. Verkar som att de flesta (alla?) kunde, så det ser ut att bli en riktig höjdarkväll. Har faktiskt aldrig varit på räkfrossa förut, men jag har en känsla av att det här inte kommer bli sista gången. Räkor, goda ostar, vin, fint väder (förhoppningsvis) och världens bästa sällskap kan inte bli annat än bra. Jag längtar.

Har inte riktigt förstått att det är festival den här veckan. Kanske inte så konstigt i och för sig, eftersom jag ändå inte tänkt gå dit. Hänga utanför, javisst, men det är inte värt 1200 kr. Det finns inget band som jag känner att jag måste se. Om de hade fått hit exempelvis Regina Spektor, då hade jag lätt pröjsat. Lite fest lär det väl bli ändå. Kanske dricka lite vin på en solskensbalkong tillsammans med människor som får mig att skratta och må bra?

Dagen har spenderats ute i Sandras sommarstuga tillsammans med Sandra och Karin. Vi har solat, fikat, badat och ätit mat. En helt perfekt söndag. Vid halv nio hade jag tänkt ge mig ut på en promenad, men det blev visst en löptur istället. Det var i varmaste laget, trots att klockan var så pass mycket. Det positiva är att man inte direkt behöver nån uppvärmning, eftersom man är tillräckligt varm redan innan man börjat.

Nu tittar jag på Flight 93 med tårfyllda ögon och önskar att så mycket vore annorlunda.

Jag såg dig förut. Tror inte jag kände nånting. Inga jordskalv. Fast du har väl å andra sidan aldrig riktigt fått mig att skälva. Det här däremot. Det får hela min värld att snurra.

Dagen har börjat bra. Frukost i solen och en långpromenad med mamma. Nu ska jag smörja in mig med solkräm och jobba på brännan. Senare idag ska vi äta middag på bryggan. Jag har skyhöga förväntningar. "Sallad? Ska du äta sallad när du får välja precis vad du vill?! Du är ju inte riktigt klok!," sa min käre far när vi kikade igenom menyn på Internet och jag berättade vad som lockade mig allra mest. Nej, okej, sallad är väl ingen lyxmat kanske, men när det är så här varmt blir jag inte särskilt sugen på en kryddig köttbit, utan nåt svalt och uppfriskande istället. För pappa däremot finns det bara ett alternativ och det är kött. Trots att han inte gärna vill erkänna det vet jag att han blev lite besviken när (jag och) mamma hellre ville äta på bryggan. Han hade sett fram emot filébuffén där han hade fått äta hur mycket kött han velat. Jag tror nämligen att han är rädd att han ska få för lite mat idag. Sa till honom att det isåfall är ett ganska tydligt tecken på att han äter för mycket. Då blev han tyst. Öm punkt? Ibland är jag träffsäker.

Ikväll kanske jag ska va spontan. Om man nu kan kalla planerad spontanitet för att vara just spontan. Men jag lämnade det lite öppet med att slänga in ett "kanske", så det kanske inte räknas som planering?

Jag gissar att det inte undgått nån att Michael Jackson har avlidit. Känns lite konstigt, han var en sån där person som varit med så länge jag kan minnas (har många barndomsminnen från den tid då han verkligen var kungen av pop) och att han inte längre finns för att skapa rubriker är lite svårt att ta in. Snacka om att va älskad och hatad av en hel värld. Vila i frid.

Solen gör mig alldeles vimmelkantig. Man borde kanske göra som spanjorerna och ta siesta, för just nu är det verkligen hett. Don't get me wrong, jag klagar inte. Men det är nästan lite farligt att ligga ute och pressa för länge. Vilket är anledningen till att jag sitter här just nu: refreshments. Det är A och O en het sommardag. Varje gång jag rest mig upp har jag blivit lite yr och behövt lägga all fokus på att inte tappa balansen.

Dagens vill-göra: åka till Götet och träffa hunken jag lärde känna på väg till Tyskland och som gjorde bussresan till Mainz ett rent nöje.

Varför försöker jag ens? Och innan jag ens hunnit skriva klart föregående mening blinkar mobilen till och äntligen hörs ljudet jag väntat så länge på. Jag hatar att så många av mina tankar kretsar kring dig. When I'm with him I'm thinking of you. Jag vill stänga av. Förstår inte varför du fastnat så. Men det går över. Bara du slutar. Barajagslutar.

Kollade Sunday's hemsida innan lunchen och hade bestämt mig för dagens sallad med kyckling, fetaost och melon. Kom dit och fick till min besvikelse veta att det inte fanns någon dagens, så vi bestämde oss för att testa Annas Cafébar istället. Det visade sig va ett riktigt dåligt beslut. Jag tog en grekisk sallad med fetaost och mamma en räksallad. Det var ingen riktig fetaost utan sån där Apetina, jag fick inga oliver, räkorna var såna där färdigskalade som smakar noll och ingenting och båda salladerna var bara... vattniga. Fick inte ens i mig halva. Nej, dit går jag aldrig igen. Tacka veta jag Sunday's sallader, de är verkligen kick-ass i jämförelse. Eller de jag åt i Tyskland. Hur som helst, för att väga upp det hela lite bestämde vi oss för att ta en fika också. Gick till Nordells och åt budapestlängd och chokladboll. Det däremot var riktigt gott! Sen kikade vi in en sväng på Foot News och jag kom ut med ett par nya skor för 250 kr. Vilket kap säger jag bara! De hade kostat 800 från början, men så var det 50 % rea. Så bad jag om att få pröva den andra skon också, och då visade det sig att skon som stått ute i affären hade blekts en aning så att det inte var samma färg längre. Så då fick jag dem ännu billigare. Ska ställa den andra skon i ett fönster eller nåt och försöka bleka den också. Inte för att det gör sådär våldsamt mycket att färgen diffar lite, men iallafall.

Nu ska jag sova. Morgondagen ser ut att bli ännu en solskenshistoria. Fint.

Vilken härlig dag! Solen skiner, jag har en chick lit-bok till förfogande, och om en timme ska jag möta upp mamma på stan för att äta födelsedagslunch. Men först ska jag njuta lite till av solsken och blå himmel. See ya out there!

Idag har jag

• gått en långpromenad med mamma.
• suttit ute i solen och läst.
• gjort tacogratäng och köttfärspaj (recept kommer i morgon).
• spelat kubb i strandparken.

Väntar på att mamma och pappa ska komma tillbaka från stan så att jag kan sätta igång med bakandet. Ska göra tårta, cheesecake (till mammas födelsedagsfirande i morgon), minipizzor och tunnbrödsstubbar. Vilket innebär att jag kommer spendera större delen av dagen i köket. But I don't mind. Förberedelserna är ju nästan halva nöjet. Ser verkligen fram emot ikväll. Det kommer bli lajbans. Kombon god mat, bål, fina vänner och diverse sällskapsspel är som ljuv musik i mina öron. Jag blir lite lycklig när jag tänker på det.

I morgon kanske vi ska ut och äta på Olssons brygga, annars blir det nästa helg, eller så går vi nån annanstans. Pappa var inte sådär överförtjust när jag och mamma kom med det förslaget. Han tycker det är "på tok för dyrt för så lite mat" och jag är beredd att hålla med, de tar verkligen ut multum överallt. Helst av allt skulle jag vilja åka till Karlstad och gå på nån mysig restaurang där, eller ännu bättre - åka till Stockholm! Där kan man snacka om utbud, och det behöver inte kosta skjortan heller. Men som pappa sa: "Vill mamma gå och äta på bryggan är det klart vi ska göra det." Han är så långt ifrån en romantiker man kan komma, men just det här tycker jag han sköter med bravur. Jag och mamma har redan sett ut vad vi ska äta. It'sgonnabeawesome.

I morse när jag vaknade trodde jag helt allvarligt att jag hade vaknat upp inuti en annan människas kropp. "Det kan inte va möjligt...," tänkte jag när jag vände mig i sängen och varenda kroppsdel värkte. Det gör ont i muskler jag inte ens visste att jag hade, och jag är stelare än en 90-åring. Hur kommer det inte kännas i morgon?

Midsommar blir av förresten. Försöker bestämma mig för vad jag ska bidra med. Lutar mot att det blir en tårta och nån finger food-rätt av nåt slag, typ minipizzor eller tunnbrödsrullar med nån smarrig fyllning. Bättre att göra för mycket än för lite. Och går det inte åt kan man alltid äta upp det nån annan dag. Sådetså.

Hade som sagt siktet inställt på bänken. Det var riktigt skönt där. Sitta och njuta i solväggen. Det varade i lite drygt en minut. Sen blev en i laget skadad och Micke ropade till mig att hoppa in. "Va, skämtaru med mig?!" sa jag, men han var visst allvarlig och jag spelade matchen ut. Tog inte direkt överdrivet många löpsteg, men en assist blev det iallafall, och vi vann med 2-0. Inte särskilt rättvist, men det hör inte hit. Comeback? Nja, jag vet inte jag. Det var okej, men gav mig inte direkt mersmak. Fick iallafall ha mitt nummer. Sånt gillar vi.

Och midsommar är ett enda stort velande. Önskar att folk kunde bestämma sig så att man kunde planera färdigt nån gång, men det skulle inte förvåna mig det minsta om det inte blir ett dugg av nånting. Då får jag väl fixa mat och umgås med familjen istället. De ska iallafall va hemma, så mycket vet jag.

Dags att packa väskan, samling om en dryg halvtimme. Frågade precis pappa om han kunde skjutsa mig till samlingen. "Fotbollsmatch? Ska DU spela?! Men du har ju inte tränat nåt!" Nej, exakt. Det är därför jag siktat in mig på avbytarbänken; fylla en plats där så att det åtminstone ser ut som att vi har folk att byta med. Håll tummarna för att jag inte bryter nåt ben på uppvärmningen. Det skulle inte förvåna mig om jag kommer hem med en stukad fot, en muskelbristning eller - i bästa fall - bara en sträckning. Optimistiskt förväntansfull? Nja, inte direkt.

Match idag alltså. Tänkte ta ett varv med dammsugaren nu, sen gå en promenad och så fixa krubb. Dammsuga för att göra mamma glad (och för att det verkligen behövs!), promenad för att det är så härligt väder ute, och så mat för att... man måste äta. Midsommar är fortfarande något av ett frågetecken, men det verkar som att det kommer lösa sig ändå. Nu behöver vi bara komma överens om vilka som ska ha med vad.

Bananpaj, 2 portioner
2 mogna bananer
50 g smör
¾ dl vetemjöl
¾ dl havregryn
½ dl socker
kanel
ljus sirap

Skiva bananerna och lägg i en liten pajform. Blanda smör, vetemjöl, havregryn och socker till en smulig massa och fördela ovanpå bananerna. Pudra över lite kanel och ringla över sirap. Grädda i ugnen i ca 20 minuter på 225°C.

Jag hade varken glass eller grädde, utan vispade ihop crème fraiche med lite kesella, socker och vaniljsocker. Det funkade minst lika bra.

Det är seriöst nåt allvarligt fel på mig. Micke (tränaren i Jössefors) ringde nyss och berättade att det var match i morgon och att det krisade med folk. Nån vänlig själ hade tydligen berättat för honom att jag är tillbaka i stan, och han spelade på mitt samvete. Jag vet hur det är att bara komma med elva spelare till match. Det suger verkligen, och i princip hela förra säsongen var sån. Så innan jag visste ordet av hade jag sagt att jag ställde upp. Är jag helt tappad bakom en vagn? Min hals är konstig, Andreas är toksjuk och att jag har åkt på samma som honom är inte direkt nån högoddsare. Men okej, får jag bara ha nummer tretton kanske jag leva med det. Det får bli morgondagens goda gärning. Känns ju faktiskt rätt bra att redan ha den fixad.

Hemma. Försöker ignorera resväskorna som jag hade tänkt ta mig an idag. Jag packade upp mitt tysklexikon, sen satte jag mig och läste tidningar istället. Det känns konstigt att va hemma. Har liksom så mycket tyska i mig. Så många fraser som kommer helt naturligt när nån pratar med mig. Jag har upplevt och lärt mig så mycket under de här fem veckorna jag varit borta, men här känns det som att tiden stått stilla. Vilket på sätt och vis inger trygghet. Här är allting sig likt.

Resan gick förresten bra. Alla tåg- och bussbyten gick som planerat och det var inte alltför långtråkigt att vänta på flygplatsen. Vi fick dock inte gå ombord på planet vid den utsatta tiden eftersom himlen var kolsvart och det åskade, haglade och ösregnade. Sen när vi väl lyfte var de första molnen vi åkte genom inte vita utan svarta. Det var lite obehagligt. Even more uncomfortable was it to end up sitting next to a woman who smelled funny. Men knappt 90 minuter senare landade vi och jag togs emot med öppna armar av mamma och pappa.

I morgon tar alltså treorna studenten. Åren går så fort och jag har fortfarande ingen aning om vad jag vill göra eller vad det ska bli av mig. Will I ever know?

"Ich bin ein bisschen traurig, dass du zu Hause fahren willst," sa Maike innan vi skildes åt förut. Hon är ledig i morgon så vi kramades hejdå idag. Hon sa att hon skulle mejla och vi lovade att det inte var sista gången vi sågs. Det kändes minst sagt vemodigt och jag önskar att jag kunde packa ner henne i resväskan och ta med henne hem. Varför måste allt ha en baksida? Kan inte världen va svartvit istället för den här förbannade gråskalan? Plötsligt känns det jobbigt att åka hem. Chefen och hans fru har varit bortresta sen i torsdags och den här veckan har varit nästintill behaglig (bortsett från att jag inte varit ledig överhuvudtaget). Idag fyllde Tania, restaurangansvarige för den andra restaurangen, 37 år och vi fick tårta och kakor. Eller ja, Heike och gänget passade självklart på att ta fram det när jag hade paus, vilket resulterade i att chokladtårtan jag siktat in mig på var slut när jag kom tillbaka, men de hade lämnat två jordgubbstarteletter till mig iallafall. Personalmaträtten idag var Tanias favoriträtt: pepparstek med kroketter. Maike beställde mat åt oss båda, och egentligen var det visst meningen att vi skulle fått schnitzel istället. Men jag fick stek med champinjonsås och sallad, en "Fitness-teller" (plus Jägersås) och den är inte särskilt billig om man skulle ha beställt den från menyn. En påkostad personalrätt alltså, och den satt inte fel. Nåt annat som inte satt fel var den här kakan. Ja, jag vet. Jag kom på att ta kort efter att jag hade börjat äta. Farmors/mormors körsbärskaka. Sanslöst god. I morgon ska jag säga hej då till rabarber- och krusbärstårtan. Sorgligt.

Ni vet vissa dagar när man verkligen inte vill? Dagar då man knappt kan se sig själv i spegeln för man avskyr det man ser? Idag är en sån dag. Om jag kunde dra täcket över huvudet och sova fram tilll hemresan (eller iallafall i morgon) skulle jag göra det. Men jag måste jobba. Idag igen. Och nu måste jag skynda mig också..

Varje dag på jobbet finns det möjlighet att äta en "personalmåltid" - alltså en särskild maträtt bara för personalen. Det är det jag har mina matkuponger till. Det är olika mat varje dag (fredagar brukar va fisk och lördagar pasta) och vissa dagar är det sånt jag gillar (som t.ex. spaghetti bolognese med parmesan) och andra dagar är det sånt där typiskt tyskt som jag inte skulle ta i ens med tång. Då finns alltid alternativet att få en stor sallad istället med skinka, ägg och ost. Eller om man vill beställa något från menyn, men det kostar halva ordinarie priset. En personalmåltid kostar i snitt knappt 27 kronor, vilket är betydligt billigare. Hur som helst älskar jag salladen (även om jag gärna skulle vilja testa den italienska med oliver och tonfisk, eller den med grillad kalkon...) och framförallt dressingen. De gör den själva i köket och den är verkligen tokgod. Salladen på bilden hade Milena gjort åt mig, men självklart hann jag hugga in på den och förstöra den fina uppläggningen innan jag kom ihåg att fota.

Om en vecka är jag hemma. De ville ha kvar mig minst tio dagar till, men jag halvljög (eller ja, undvek att berätta hela sanningen) och sa att det billigaste flyget går på tisdag nästa vecka. Det är visserligen lika billigt både fredag, lördag och söndag, men det behöver ju faktiskt inte de veta. Men istället jobbar jag varje dag den här veckan. Inte lika party kanske, men Walle, jag kommer hem till din student. ♥

Så fick jag tag på chefen och bad om att få prata ostört med honom en snabbis. Vi satte oss ner, jag berättade som det var: att jag har hemlängtan, att jag är ensam och att jag helt enkelt inte trivs. Han sa att han tyckte att det var synd, men att han tyvärr inte kunde göra nånting åt min hemlängtan. När jag sa att jag ville åka hem så fort som möjligt sa han att jag skulle kolla upp billiga flygtider och sen säga till honom, så kunde jag åka hem. Någon uppsägningstid verkade det inte vara tal om. Så berättade jag för Heike att jag hade pratat med chefen och att det var okej att jag åkte hem, och hon blev inte det minsta glad. Kanske trodde hon att hon lyckats övertala mig att stanna kvar den där kvällen hon tröstade mig. Sur var hon iallafall, framförallt för att det inte finns nån ersättare för mig, vilket innebär att de andra kommer få jobba ännu hårdare när jag försvinner. Den här veckan är redan schemalagd, men jag hoppas kunna åka hem nästa vecka, trots att Heike vill ha kvar mig minst två veckor till. Hur som helst ringde chefen lite senare på kvällen och sa att hans fru ville prata med mig innan jag bokade flygbiljett. Han sa nåt om att hon ville kolla upp det här med jobbtiderna, så att inte jag åker hem och de står helt utan arbetskraft. Får nog reda på det i morgon. Börjar 14.00 och ska ha hand om restaurangen på egen hand för första gången. It sucks, men det löser sig nog.

Maike och jag bytte förresten mejladresser förut så att vi kan hålla kontakten. Hon är verkligen världens sötaste och den jag kommer sakna allra mest. She really gets me, och hon är den jag vänder mig till så fort det är nåt. Vi brukar beställa mat tillsammans på jobbet, norpa glass och nötter och prata massa strunt om allt mellan himmel och jord. Och när hon ber mig om nåt gör hon det på precis rätt sätt: hon får mig att vilja göra det, och det känns inte som en order. Nej, Maike är en pärla som jag verkligen kommer sakna.

På tal om nåt helt annat. Idag hade jag fler fransmän som gäster. En av dem vällde ur sig massa franska ord och tittade på mig som om jag var helt dum i huvudet som inte förstod vad han sa. Jag bet ihop, sa att jag inte förstod och till slut sa hans vän på knagglig tyska vad det var han ville ha. Så betalade de, och helt plötsligt skulle de ha mer att dricka. Än en gång började han tjata en massa på franska. Till slut blev jag så trött på honom att jag sa, på svenska: "Men herregud, jag är från Sverige. Jag förstår inte vad du säger." Han såg plötsligt lika oförstående ut som jag gjorde och tystnade. Gött mos. Hädanefter ska jag göra så varje gång fransmännen drar igång. Just face it, franska är inte likvärdigt med engelska. Det är inget internationellt språk som majoriteten av världens befolkning behärskar, so stop pretending already.

Nu borde jag sova. Måste handla innan jag börjar jobba i morgon och sen lär jag knappt hinna andas på jobbet. Maike är ledig och om jag kunde skulle jag helst skippa morgondagen helt och hoppa direkt till onsdag istället. Men snart är det över, snart kommer jag hem. Det känns verkligen som en lättnad.

I min jakt på chefen träffade jag Milena:

- Hast du Herr Ohlig gesehen? Ich muss mit ihm sprechen.
- Vielleicht unten? Warum?
- Ich will nach Hause fahren.
- Has etwas passiert?
- Nein... aber, ich bin so allein, und habe Heimweh, meine Oma ist krank und hier gefällt mir leider nicht.
- Oh, schatz!

Så kramade hon mig och sa att hon förstod.


Översättning (särskilt för dig, Flacken, om det var nåt du inte förstod):

- Har du sett Herr Ohlig? Jag måste prata med honom.
- Kanske nere? (underförstått: i restaurangen). Varför då?
- Jag vill åka hem.
- Har det hänt nåt?
- Nej... men jag är så ensam och har hemlängtan, min farmor är sjuk och jag trivs tyvärr inte här.
- Åh, sötnos!

I've forgot to tell you. Jag har träffat ytterligare en skum person. Det var i lördags när jag väntade på att börja jobba. Solsken och två timmar ledigt, så jag satte mig och läste på bänken vid fontänen där jag suttit några gånger tidigare. Efter ett tag fick jag världens träsmak i rumpan så jag bredde ut min tröja, kavlade upp shortsen och vek ner linnet för att få så mycket sol som möjligt. Då, självklart, kom en alkis förbi. Han skrek nåt från gatan och jag bad till Gud att han bara skulle gå förbi. Men nej då, självklart stannade han och kom fram till mig där jag låg på bänken halvt blottad. Han frågade vad jag läste för bok och när han lutade sig närmare kände jag hur äckligt han luktade. Svarade inte utan höll bara fram boken. "Sprichst du kein Deutsch?" sa han och jag skakade på huvudet. "Can I help you with some sun lotion?" var nästa line och än en gång skakade jag på huvudet, lite mer febrilt den här gången. Så tog han min hand, mumlade nåt ohörbart, log ett brett leende och gick sin väg. Det första jag gjorde när jag kom hem var att tvätta händerna.

Igår kväll. Jag hade samlat mod för att prata med Herr Ohlig (den riktiga chefen alltså, och inte hans fru som jag refererat till som chef tidigare) och skulle leta upp honom, när han plötsligt stod framför mig med en flaska Sekt (typ champagne) som han gav mig som tack för allt slit under helgen. Alla i personalen fick en varsin flaska, och det var en så fin gest att jag inte hade mage att ta upp mitt ärende just då. Senare på kvällen, framåt midnatt, hade jag på nytt samlat mod nog att prata med honom och gick ut på terrassen där han suttit de senaste timmarna, men när jag kom ut var det tomt. Han hade redan åkt hem. Maike sa till mig att prata med honom så fort som möjligt, eftersom det med största sannolikhet är minst två veckors uppsägningstid. "Och du, bry dig inte om vad de andra säger om att du borde stanna. Om jag varit du hade jag redan varit hemma nu."