GET IT ON

Vilken underbar kväll! Den var så gott som felfri. Enda tråkiga incidenten var när någon ramlade över mig på dansgolvet så att jag föll rakt in i bordet och slog i huvudet. Jag fattade aldrig riktigt vad som hände, men så här dagen efter har jag en skön bula som bevis på att det nog gjorde ganska ont.

Idag var det sista chansen att få se farmors hus innan det tas över av någon annan. Jag hade tänkt följa med först, men ändrade mig i och med att jag vill komma ihåg huset som det såg ut förr när farmor och farfar bodde där, och inte som det gör nu när det bara är ett hus och ingenting mer. Det känns sorgligt och det kommer kännas konstigt att åka förbi när man ska till mormor. Vi brukade ju alltid stanna till hos farmor och hon bjöd på fika varje gång..

Sitter i sängen med min nya älskling. Kände mig helt bortkommen när jag hade installerat allt. Satt och letade efter Internet men det enda jag hittade var iWeb och det var någonting helt annat. Lyckades till slut hitta det jag letade efter och installera msn för Mac, efter många om och men, och som tur var hittade jag Tommy online som kom hit en halvtimme senare. Nu äntligen börjar jag få lite grepp om saker och ting, efter att Tommy visat mig en himla massa. Tack så hemskt mycket för hjälpen! Om det inte varit för dig hade jag antagligen fortfarande suttit som ett fån och stirrat på skärmen.

Nu har jag jobbat mina fyra veckor, vilket innebär att jag är arbetslös. Tills vidare iallafall.

Har inte ätit nåt sen halv sju i morse. Tänkte att jag skulle fixa mat till mamma och pappa som varit i farmors hus och rensat hela dagen. De kom precis hem. Med hamburgare. Till sig själva. Jag har väntat (och varit hungrig) helt i onödan. Tack för den.

Sista onsdagen på jobbet. Sysselsatte mig med att räkna ut hur många trappsteg jag gått upp och ner idag. Bara två dagar kvar nu. Snart slipper jag få andras gamla tuggummirester under naglarna och snart kanske mina axlar och händer mår bra igen. Egentligen ska jag ha handskar på mig när jag inredningstvättar, men det blir ju så sanslöst varmt då och dessutom får man inte lika bra grepp. Å andra sidan skulle jag verkligen göra mina händer en tjänst om jag använde handskar, för just nu är de torra och avskavda. Men nu är det sol ute och jag hittar inte min bikiniöverdel. Men det gör ingenting. Det är bara två dagar kvar.

Jag hade precis på fotkräm på min tandborste! Pappa hade ställt den bredvid tandkrämen, och tuberna såg nästan identiska ut bakifrån, särskilt så här på morgonsidan när man inte direkt är som mest uppmärksam. Och det finns ingen ny tandborste heller. Antar att det bara är att försöka tvätta ur krämen och ha på vanlig tandkräm istället. Men åh, va äckligt!

Nu är den snart på väg, min nya vita Macbook, iiihk! Köpte en väska också, och passade även på att fixa nya öronsnäckor till iPoden eftersom mina för det första är på väg att gå sönder och sen passar de inte överhuvudtaget. Well, one fact that cannot be ignored is that I'm a sucker for technology! I'm a goner fo sho.

Jag börjar bli smått irriterad på att det inte går att kopiera över Futurama-säsongen (jag vet, det är inte värst bra men nu har jag fastnat) till den andra datorn, vilket är ett måste om jag ska kunna bränna ut den. Vart är Andreas när jag behöver honom? Jo, i Visby - världens ände! - och han kommer inte hem förrän på lördag. Jag saknar väl inte honom direkt, utan snarare hans tekniska färdigheter. Ringde honom sisådär tre gånger förut och försökte få honom att förstå vad det var för fel. Sen när jag trodde att allt löst sig (han var nog trött på mig vid det laget) och jag till och med fått igång bränningen började det krångla igen och en skiva blev förstörd. Nu svarar han inte längre. Konstigt. o.O

I morgon ska jag ringa Lennart och höra om han kan hjälpa mig hitta nånstans att bo i Stockholm. När jag pratade med honom igår lät det som att han kanske hade några kontakter där borta. Håll tummarna för mig!

Nu ska jag ta en kvällspromenad. Och nej, Henke, jag lovar att inte hamna på asfalten den här gången även om det känns ganska lockande. Istället kanske det inte bara blir en promenad utan till och med ett varv på banan. Kommer inte ens ihåg när jag var där sist, så det var uppenbarligen ett bra tag sen.

Hur många år har gått sen vi spelade tillsammans? Jag vet faktiskt inte riktigt, men det är alldeles för många. Idag var det dags igen. Vårt drömlag, Jössefors 88-lag (blandat 88:or & 89:or), spelade match igen. Vi mötte en blandning av Kronans A-lag och det Jössefors som finns idag. Helt otippat vann vi (!) med 7-5 och jag älskade varje sekund. Från den obefintliga uppvärmningen (vi stod och lattjade i en ring och skrattade) till den trevliga avslutningen vid grillen. Tack för ännu en sån där minnesvärd kväll som man bara kan uppleva tillsammans med er. Alla ni utgör en stor del av min barndom och uppväxt, och det var helt fantastiskt att få skapa ännu mer historia tillsammans. Jag glömmer er aldrig.

Om knappt en timme kommer mamma och pappa hem. Ska bli intressant att se hur bruna de är och vad de köpt med sig från Grekland (och taxfreen!). Det har varit en skön vecka, men det gör inte så mycket att de kommer hem. Jag gillar ensamheten, men om det nu blir så att jag flyttar till Stockholm kommer jag nog få vara ensam så mycket jag vill och kanske ännu mer.

Farmor ringde i natt. Det var nästan lite obehagligt. Klockan var strax efter tre och jag hade precis somnat när jag vaknade av att telefonen ringde. Jag fattade knappt att det var hon först. Det fanns inte ens i min värld att hon kunde vara vaken så sent, och låta så pigg - som om hon inte var det minsta trött och inte ens börjat tänka på att gå och lägga sig. Hon som alltid brukade gå och lägga sig runt tio förr. Hon frågade efter pappa. Jag förklarade att han var i Grekland men att han skulle komma hem idag. Vi sa hejdå och jag la mig ner i sängen igen. Trettio sekunder senare ringde det igen. Jag kunde inte förmå mig att svara. Det ringde.. i en evighet. Jag låg och önskade att det skulle ta slut nån gång; att det skulle bli tyst, för av nån anledning gav signalen mig rysningar. Man ringer inte tre på natten för att kallprata. Man ringer inte tre på natten för att be om att bli hämtad.
Inte om man är min farmor.

Du skulle bara veta. Han tycker synd om dig. Och det gör nästan jag också. Men bara nästan.

Idag var det en bra dag på jobbet. Ja, alltså.. Det var nån som hade haft sönder båda ytterrutorna på en av dörrarna till ett av trapphusen, och jag var den som upptäckte det. Tänkte först ringa till gällande vaktmästare för området, men insåg snabbt, efter att ha sett en bild på honom, att det var samma person som kom fram till mig för två veckor sen och sa att han skulle få semester kommande vecka, vilket innebar att jag skulle vända mig till Christian (vem nu det är?) om jag behövde hjälp med nåt. Som tur var kom det några andra sommarjobbare som skulle klippa gräs just när jag stod där i valet och kvalet, och efter att ha visat dem rutorna (som för övrigt såg ut som rena konstverken!) tog de flakmopeden och hämtade förstärkning. Jag kände mig viktig, haha. Förresten var det nån okänd person som tutade på mig när jag cyklade till jobbet i morse kl. 07.00. Jag var sådär lagom pigg och blev skitskraj när en bil som stod två meter bort helt plötsligt tutade. Efter en närmare titt såg jag att det var en snygg kille, 20+. Jag valde att tolka incidenten som nåt positivt i stil med en busvissling. En halvtimme senare hade jag ett långt samtal med gubben med hunden (och hans hund, som inte kunde låta bli mig) om att flytta till Stockholm. Han tyckte att jag skulle hyra en husvagn och bo på campingen istället för att bo i lägenhet. "Det blir ju mycket billigare så, och sen tar det bara ungefär tjugo minuter in till stan." Tack för tipset liksom, men jag har inga planer på att bosätta mig i en husvagn det kommande året. Fast å andra sidan, om det är en sån där lyxig husvagn, då är jag nog beredd att tänka om.

Fick brev från universitet idag. Jag fattade ingenting. Jo, att jag ska befinna mig i Stockholm den 28:e augusti för att vara med på uppropet. Vilken tid framgick inte, eftersom jag inte har den blekaste om vilken grupp jag är med i. A, B eller C?

Jag impulsbeställde förresten tre engelska pocketböcker igår. Det har varit lite dåligt med läsning sen jag läste ut A Stroke of Midnight, den övernaturliga erotiska boken jag fick av Maj i studentpresent. Ehm, tack för den, den var verkligen.. speciell.

Jag och Andreas har huset för oss själva den här veckan, eftersom mamma och pappa är i Grekland med Inger och Janne. Pratade med mamma förut. De var på en sån där badbåt, det var sisådär 40 grader och hon låg i skuggan för att ta en paus från solandet. Jag är inte alls avundsjuk. Verkligen inte. Jag menar, jag föredrar verkligen den svenska sommaren där man mer eller mindre regnar och/eller blåser bort så fort man visar sig utanför dörren. Men, hör och häpna: enligt prognoserna för morgondagen ser det faktiskt ut att kunna bli några soltimmar. Hallelujah! Förresten, Andreas ska tydligen till Gotland på fredag också, vilket innebär att jag kommer vara helt ensam från fredag morgon till söndag kväll. I like it!

Jag vet inte riktigt. Men det var spruckna läppar, trasiga leenden och kanske lite fjärilar också.
Och nu?

NEEEEEEEEEEJ! Allt hade precis börjat kännas helt okej; jag hörde av mig ang. ett boende i Stockholm i förmiddags och fick ett positivt svar, och hittade dessutom ett par riktigt fina anime/manga-bilder. Skulle flytta över alla till en och samma mapp, men det trådlösa tangentbordet och den trådlösa musen har lite problem att fungera samtidigt ibland, så det blev bara en himla massa kopior av allt hela tiden. Markerade alla och flyttade dem till papperskorgen. Började leta efter "Anime"-mappen men den var borta. Insåg att jag hade glömt att avmarkera den när jag markerade alla kopior. Vanligtvis skulle den ha legat i papperskorgen, men jag vet inte vad problemet är med den här datorn, men allt som slängs i papperskorgen försvinner därifrån direkt. Mina bilder är ... borta! o.O Kommer aldrig hitta dem igen, det var ju så himla många.

Letar efter stället där man kan återställa datorn i det skick den var några dagar/veckor/månader tillbaka, men jag hittar det inte. Varför är inte pappa hemma när man behöver honom? Det är ju alltid han som återställer den. Help me, anyone?!

Större delen av festivalen spenderades i lägenheten tillsammans med Karin. Vi var lika slöa båda två och hade inget sug att göra nånting överhuvudtaget, så vi halvsov med datorn i sängen och ostbågar och godis nära till hands. Inte förrän vid tio nån gång blev det fart på oss. Körde lite festivalsminkning med temat svart och rökte med lodismössan för att komma i stämning. Det funkade i ungefär en minut. Hursomhelst tog vi oss ner till festivalen efter att ha åkt runt lite med Anders. Slutade med att Karin köpte pizza och sen åkte vi hem igen. Vilken festival! Oförglömlig, men inte för att det var bra band eller för att jag hade så grymt kul utan snarare tvärtom. Though I had a lot of fun with you, sweetie. I'd go through hell just to be with you.

Du är tamigfan helt jävla otrolig. Tror du att det bara går att höra av sig såhär flera veckor senare och låtsas som ingenting? Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Så jag låter bli..


Will you sleep tonight or will you think of me?
Will I shake this off, pretend it's all okay?

Sitter hos Karin nu efter att ha spenderat de senaste fem timmarna nere på festivalområdet. Såg Timbuktu med Isabelle & Johanna, sen åt vi vildsvinskebab (mums!) och sen satte vi oss i gräset utanför och pratade och tackade nej till rosor säkert HUNDRA gånger. Och ja, det är synd om what's-his-name som är tre år och behöver pengar till en livsviktig operation, men kom inte fram och ge mig en ros och säg "Varsågod" och kräv mig på pengar sen. Skumt värre. Man är väl inte dum heller. o.O

Jag vet att jag är sjuuukt tråkig, och att jag har kass inställning till hela festivalgrejen, men det blir säkert bättre i morgon när jag jobbat klart för helgen och kan festa på riktigt. För festa ska jag. I morgon. Känner mig bara så matt just nu. Sjukdomen och jobbet har tagit ut sin rätt och jag är tröttare än nånsin. Längtar tills jag och Karin vaknar upp i lägenheten på lördag, med en återställare till frulle, en cigg ute på balkongen och mobilen i handen med en hunk på tråden. Det är bara då det känns att det är festival på riktigt.

Festivalen är här och jag ångrar att jag överhuvudtaget köpt en biljett. Är inte alls i rätt stämning. Orkar inte ens åka och lösa in biljetten. Helst av allt vill jag bara stänga in mig tillsammans med Karin i lägenheten, köra filmmarathon och bojkotta hela festivalen. Alla band jag vill se spelar i morgon, när jag ska va nykter och tråkig och gå hem alldeles för tidigt, bara för att jag måste upp vid sex dagen efter. Ska försöka ta igen allt det där på fredag och va riktigt bakis på lördag. Det spelar ju ingen roll då, menar jag, eftersom det inte finns ett enda bra band att se då. Bra upplägg, verkligen!

Idag är jag pepp för flytten igen, efter att ha fått sova på saken och smälta det lite. Pratade med Stefan igår också, som, liksom alltid, hittade ett sätt att få allt att kännas lite lättare. Stockholm känns självklart inte lika lockande längre, eftersom det var min & Malins grej; det var våra planer och våra drömmar. Samtidigt känner jag att jag måste härifrån. Det finns alldeles för lite här som gör det värt att stanna. Jag har alltid pratat gott om Arvika, men nu börjar det bli svårt att komma ifrån att det faktiskt är en riktig jävla håla. Jag hade förväntat mig att det skulle kännas sorgligt att behöva lämna allt det här, men det känns snarare som en befrielse.

Efter att ha trilskats med studera.nu i flera timmar kom jag äntligen in på sidan och fick beskedet: Antagen. Nu har jag en flyktväg härifrån. På riktigt. Och det måste gå att lösa allt. På nåt sätt måste det bara gå.

Jag hade precis konstaterat att det inte bor några attraktiva människor överhuvudtaget där jag jobbar när jag såg honom. MEOW, vilken hunk! Jag kände mig sådär lagomt het där jag stod i arbetskläder med ett generat ansiktsuttryck efter att precis ha kastat ner lortiga garn i trapphuset som nästan träffade honom och hans hund. Lite synd att jag inte träffade, när jag tänker efter. Då hade jag iallafall haft anledning att säga mer än bara hej.

FFIX går förresten rätt bra. Bytte till Disc 2 igår.

Men.. Har ju till och med fått ett mejl om att det ska gå att se antagningsbeskedet, men icke. Sidan strejkar minst lika mycket som den gjorde igår. Det är inte det att jag verkligen måste få reda på beskedet nu NU nu, men det vore så himla skönt att slippa gå och grubbla på det. Vill byta ut det där "om" till "när jag flyttar till Stockholm".

Gtg, plikten kallar!

Huskurer, vitaminer, Ipren och Echinagard (bl.a. röd solhatt). Det skadar ju inte att testa. Sen lär jag antagligen bli kraftigt överviktig innan det här är slut. Har ätit i stort sett konstant sen jag kom hem från jobbet. Det är det enda som lindrar halsen. Mamma köpte chokladskorpor och min dag var räddad. Samtidigt är det lika bra att passa på att äta medan det fortfarande smakar nåt och medan jag fortfarande inte dör lite varje gång jag sväljer.

Sitter och väntar på att studera.nu ska bli klara med urvalet så att man kan få antagningsbeskedet nån gång. Jag vet inte hur många gånger jag klickat på "Dina sidor"-knappen ikväll. Patetiskt många gånger är det iallafall. Gah, vilket olidligt väntande!


Please, just put me out of my misery!

Det är inte sant! Jag har blivit sjuk, lagom till festivalen. Det är så typiskt mig och hur livet är i största allmänhet just nu. Bara en himla massa motgångar; en dålig trend som inte visar några som helst tecken på att ta slut. Vaknade i morse och kände att den där stickande känslan i halsen fortfarande fanns kvar, starkare än förut. Gick upp och kände mig lite yr, och det var bara att inse faktum: jag har en infektion i kroppen. Kanske inte så konstigt att jag kände mig så fruktansvärt bakfull igår. Gick och la mig vid sju nån gång, var så trött att jag inte ens orkade stå på benen. Satte på en film och vid halv nio nån gång somnade jag. Suck. Jag vill ju va frisk nu. Tråkigt om jag ska må såhär under festivalen.

Ikväll kommer beskedet om framtiden. Det finns ingenting jag hellre vill än att få flytta till Stockholm med Malin och komma bort härifrån. Lämna allt gammalt groll bakom sig, byta miljö helt och hållet och börja om på nytt. Börjar bli nervös för att få det där beskedet. Det känns så livsavgörande, och jag är rädd för att bli ifråntagen det enda jag verkligen är säker på att jag vill just nu. Jag vet inte hur många fler motgångar jag klarar av att ta..

Större delen av gårdagen spenderades i Klässbol, tillsammans med gänget. Efter två förluster, en oavgjord och en vinst bar det iväg hemåt igen. Planerna för kvällen var egentligen att dega i soffan framför en film, men som så många gånger förr slutade det med att jag hamnade på bryggan. Inledde hos Isabelle, där jag, Johanna och Isabelle drack vin och skvallrade. Sen bar det iväg till Henke och till sist bryggan. Först hade jag lite svårt att bestämma mig för om jag skulle gå ut överhuvudtaget. Det fanns vissa saker som gjorde att jag starkt övervägde att stanna hemma, men det känns ändå som att jag gjorde rätt i att gå ut. Gårdagen bestod inte av några tårar, utan bara skratt. Tack, alla ni som förgyllde kvällen - på ett eller annat sätt.

Så här dagen efter känns det förstås ganska onödigt att ha gått ut. Har huvudvärk, halsen känns konstig och av nån anledning har min fot blivit blå igen. Frågan är hur jag ska orka jobba i morgon, men det är ett senare problem. Idag ska jag bara ligga framför TV:n och äta massa onyttigheter.


Am I finally starting to get over you?
Feels like you're fading.. Slowly, but it's happening..

Is it still me that makes you sweat?
Am I who you think about in bed?
When the lights are dim
And your hands are shaking as you're sliding off her dress?
Then think of what you did
And how I hope to God she was worth it
When the lights are dim
And your heart is racing as your fingers touch her skin
I've got more wit, a better kiss, a hotter touch, a better fuck
Than any girl you'll ever meet
Sweetie, you had me

No, no, no, you know it will always just be me


And somehow I get to that part again
Where the shock sets in
And the stomach acid finds a new way to make me get sick
All over again

Jag vaknar. Läser. Inser. Är det verkligen över nu? Elchocker löper som eld under huden och bränner sådär att jag måste viska till mitt hjärta i ren desperation: Snälla, dö inte, trilla inte isär. Men det håller. Nästan. Hör att det regnar, idag igen. Det är visst inte bara jag som fortsätter att falla..

I think I've just hit rock bottom, which means there's nowhere to go but up. These last few weeks have been an emotional roller coaster, and what I need is some kind of pick-me-up. There are some - or should I say many - who seem to be willing to take my misery and make it their own, and knowing that makes everything a lot easier. I love you! There's no need for names, you already know. You are the answer to every prayer I have ever offered; the apple of my eye, the song in my heart, the most precious thing in the entire world. I don't know what I would have done without you. You're there in every breath I take, and with every heartbeat I love you even more.


Honestly, who the hell are you and where did one of my friends go?
You're not the person that I once got to know.

Jag flaggar för ännu ett deprimerande inlägg. Jag ska sluta, snart. I just need to get it out of my system. Hursomhelst ville jag bara förvarna om det. Och ja, det är på engelska. Igen.

Into the night.. And nothing can go on. It's like I'm stuck, on you. I want to let go, but the scars run too deep. I try to turn my sorrow into anger; my sadness into rage, my love into hatred, but it cannot be done. I'm building walls around you instead, around us and everything we had. Why did I let you come too close? You did your thing and I fell, hard, it seems. Too hard, and too fast.. Still it's like I haven't hit the ground yet. I'm still falling.. apart. How come you mean so much to me all of a sudden? Why now and not earlier? It's too late now anyway. Too late for anything. Somehow I blame myself, and the guilt rubs like sandpaper across my heart.

Ingen har nånsin sårat mig såhär förut. Det här är nog det värsta jag varit med om. Jag vet att du inte är värd det - du förtjänar det verkligen inte - men jag kan inte låta bli att gå sönder. Det gör så fruktansvärt ont. Jag trodde inte att man kunde göra nåt så lågt; jag trodde inte det var möjligt att svika nån på det här sättet. För mig fanns det inte ens på kartan, men det verkar som att vi inte lever efter samma principer och oskrivna lagar. I feared that seeing you would be more than I could bear, and it was - it pained me something wicked and I had to look away. My heart grew heavy like a stone in my chest. You had been my escape, my reminder that there was another world I could join, but you had turned away, and there's no going back once you're already gone. Jag vill aldrig se dig mer. Varken dig eller henne. Jag hoppas verkligen, för din skull, att han är värd det, för du kommer aldrig nånsin vara min vän igen. C'est fini.

A heart does not actually break,
though sometimes your chest aches as if it is breaking.
And I cry, as though my heart is breaking.
I think maybe it is..