GET IT ON

Filmen på fyran började 21.15. Nu, sju minuter senare kom den första reklamen.
Ärligt talat..?

Vilken härlig dag! Var i stan redan vid nio och gjorde första köpet tio minuter senare. Cheap Monday-jeans och en skjortklänning från samma märke. Inhandlade även tre baslinnen från Vero Moda och så nougat förstås. Jag blev helt salig när jag såg att det fanns. Var inne en snabbis på Kupan också och hittade en toksöt ryggsäck i exakt sånt mönster och material som jag vill ha på den väska jag letar efter. Synd att de inte hade väskan utan bara ryggsäcken.

Har precis ätit här hemma. Grillat allt: baconlindad kyckling & lax, kött, aubergine, champinjoner och så grönsaker. Så nu är jag proppmätt. Väntar på att det ska lägga sig lite så att jag kan gå ut och springa lite. Med springa menar jag alltså några varv i trädgården - runtruntrunt - för att värma upp låret. Det behövs knappt känns det som, eftersom man är varm bara genom att existera, men för att vara på den säkra sidan...

I morgon är det visst Jössefröjda. Jag ska in till stan en sväng på förmiddan och försöka fynda. Någon som vet om det brukar finnas nougat? I have this craving..

Nästa vecka kommer Inger och Janne hit. Det hade visst varit lite prat på att Jonas skulle följa med. Jag drömde om honom iförrgår natt. Allt var bra. Vi spelade TV-spel i vanlig ordning och kramades massor. Som det var förr. Innan allting tog slut.

Och Karin, det är nog meningen att vår resa äntligen ska bli av. Jag fantiserar om det dagligen. Tänk dig, en paraplydrink, vit sand, blått hav. Och så bara du&jag. Saknar min bästa vän. ♥

Okej, värmebölja, I get it! Men ärligt talat?
Det här är ju inte varmt - det är stekhett!

I morse vaknade jag halv åtta, helt utsövd. Hämtade katten och tittade på Vakna med The Voice en stund, men det var inte ett dugg underhållande så jag kunde helt enkelt inte låta bli att gå upp. Det blev en tidigare frukost än vanligt, i min ensamhet. Annars har jag ätit frukost med pappa den här veckan. Jag har gått upp före honom, fixat i ordning frukost till oss båda och väckt honom lagom till att äggen kokat klart så att han bara behövt gå upp och sätta sig vid ett dukat köksbord. Men jag har inte riktigt känt mig uppskattad. Anledningen till att jag fixat och donat är att jag föredrar att äta frukost tillsammans med någon. Hela konceptet faller ju när pappa äter sin frukost på bara några minuter, tackar för maten och går därifrån utan att ens plocka bort efter sig. Då får jag ju sitta där själv ändå. Så i morse väckte jag honom inte.

Förresten, idag, äntligen, ska vi åka och köpa färgen jag pratat om så att jag kan börja måla.

Igår deltog jag i en myggjakt. Det var egentligen bara jag från början, men jag bjöd in pappa att vara med och det blev en riktigt trevlig tillställning till slut. Kanske inte för myggan, som blev totalt mosad mot väggen, men iallafall. Det började med att jag släckte lampan, puffade till kuddarna och la mig tillrätta när jag hörde ett avlägset surrande. Först tänkte jag att jag kanske bara var lite paranoid och inbillade mig, men så plötsligt lät det som om myggan var precis ovanför mig. Jag kan inte sova om jag vet att det finns någon som vill ha en bit kött av mig i samma rum, så jag tände lampan och försökte hitta myggan, som naturligtvis flugit vidare. Till slut hittade jag den, högt upp på väggen. Pappa tillkallades - eftersom jag inte var säker på att jag nådde och ville inte riskera att den flög vidare - och så var myggan död. Jag trodde ärligt talat att väggen skulle rasa in samtidigt, så hårt slog han.

Pratar ni också med er själva? Jag gör iallafall det. Särskilt vid såna tillfällen när kroppen börjar säga emot och helst av allt bara vill lägga av helt och hållet. Som alldeles nyss när jag cyklade hem i en våldsam fart. Jag har en tendens att börja prata med mig själv på engelska till på köpet. Förut, när varenda liten muskel värkte, sa jag högt till mig själv: "Kom igen, ride your bike like it's the one thing you've ever really known!" And so I did!

Jag kan inte låta bli att le när jag ser det här.
Och jag bara älskar lillkillen när han säger: "Men pappa, va fasiken är det här?"

Jag blir galen! (Och ja, jag är bittrare än nånsin nu för tiden, take it or leave it.) Skulle radera några obetydliga sms jag fått de senaste dagarna samtidigt som jag fick ett nytt sms - från Halebop. Mobilen hakade upp sig och tog bort ALLA andra sms förut ett enda - ett av de jag ville slänga. "Ja, det vore roligt :)" var det enda som fanns kvar. Det bör tilläggas att jag hade uppemot 140 sms som jag samlat på mig genom åren; sånt jag vill kunna ta fram och läsa en regnig eftermiddag när det mesta känns skit. Som nu.

Jaha, what's next? Att det helt plötsligt inte finns någon yoghurt kvar i morgon? Att jag har sönder min bikini? Lika bra att ta allt på en gång.

Jag känner mig helt knäsvag. Och nej, inte den där sköna känslan när man ser någon man verkligen tycker om. Känner mig snarare matt i kroppen. Det tär verkligen på en att stå ute i stekande solsken och ägna sig åt fysiskt krävande arbete. Jag är verkligen inte det minsta stark längre.

Phew, tur att jag gick in nyss och drog på en T-shirt över bikinin. Pappa fick nämligen besök någon minut senare; två arbetskamrater och så grannen. Anyway, ska snart ta mig an häcken, sen ska jag och Andreas ner på stan, gå i affärer och äta glass i sommarsolen. Undrar om människor som inte känner oss tror att vi är ett par när vi handlar eller går på stan tillsammans. Jag menar, det är en konst i sig att försöka se ut som att vi gillar varandra på ett syskonligt sätt - tillräckligt långt avstånd mellan varandra, lagom vänliga ord - men det kan nog lätt missuppfattas. Får nog skriva en lapp och sätta på linnet: "VI ÄR SYSKON - that's all!"

Åk inte och handla på Coop i början av nästa vecka. Jag ska nämligen dit och lära mig sitta i kassan då, och det kommer gå seeeeeegt och kön lär bli lång.

Vad hände med det där positiva beskedet jag hade hoppats så innerligt på? Det kom inte alls. Snarare raka motsatsen. Idag sa han nämligen att jag inte borde börja spela igen förrän EFTER uppehållet som är hela juli månad. "Men... de där fyra veckorna då?" stammade jag fram. "Jag sa att det läker på fyra veckor, inte att du kan spela då. Om du kan va med tidigare än uppehållet är ju det bara bra, men jag tycker att du ska förbereda dig på att inte va det," blev hans svar där han stod och gav mig ultraljud. Det skulle ju va min mirakelkur, men det finns visst inga genvägar. Jag som trodde att fyra veckor var värsta tänkbara scenario. Men det blir visst bara värre... Så, fotboll i augusti alltså? Fy fan, jag tror jag dör.

Mamma skickade två tomma sms i natt, och ringde en signal strax före 01.00. Jag fattade ingenting utan somnade om igen. Skickade ett sms i morse och frågade varför hon ringt mig mitt i natten. Fick inget svar på det, utan istället skrev hon att hon var på en föreläsning och att hon skulle på stan sen. Eh, jaha, okej? Ibland börjar man undra.

Nu ska jag iväg till sjukgymnasten. Wish me luck!

Jag missade när Björn Gustafsson delade ut Sveriges poäng igår, men har sett klippet så här i efterhand, och jag måste säga att jag faktiskt tycker att han gjorde bort sig. Ingen annan än vi svenskar lär ha fattat "det roliga", och om jag ska va helt ärlig var det inte ens roligt. Nej, usch, hela Eurovision var en flopp sett med svenska ögon, men å andra sidan, vad hade man väntat sig? När svenska pressen går ut och säger att Sverige har vinstchans kan man redan då ställa in sig på ett misslyckande. Och för att avsluta lite käckt: Smaken är som baken - delad.

I morse fixade jag frukost åt mamma ute i solen. Det kändes som en riktig hotellfrukost, men det hör väl i och för sig till vanligheterna här - iallafall på helgerna. Nu har vi legat ute och stekt i solen några timmar. Senare ska jag och Andreas (läs: jag) laga middag. Håller även på att kika runt efter nån trevlig weekendresa, men har insett att det nog blir lite väl dyrt för mig att betala reskostnad, boende och mat för både mig och mamma. Så hon får en stegräknare istället, som hon önskade sig.

Vilket härligt känslosamt fylleinlägg jag skrev i natt. Alltid lika uppiggande att läsa dagen efter. Jag har fortfarande huvudvärk, och Saharaöknen har bosatt sig i min mun. Funderar på att ta bilen ikväll, för att undvika allt vad alkohol heter. Vin är verkligen bakfylla på flaska, trots att jag drack mycket vatten under kvällen igår. Får ångest av mängden alkohol jag drack och den där cigaretten jag rökte på balkongen. Det var onödigt (men kändes förstås helt fantastiskt just då).

Fick skjuts dit av Henke igår också. Tack pärlan! På hemvägen tog jag följe med Isabelle. En lång promenad, från ena sidan stan till den andra, som resulterade i att mitt lår känns skit igen. Ännu en anledning att inte dricka och ta bilen ikväll.

Varför ringer jag alltid dig när alkoholen gjort sitt i min kropp? Varför är du alltid så trevlig och varför ger du mig alltid (falska?) förhoppningar? När du säger att du vill att jag ska komma och hälsa på dig i sommar tror jag att du menar det på riktigt. Jag vill tro dig. Men just nu har jag huvudvärk och vill sova tills allt är bra igen. Om jag ringer dig i morgon, ett Malmö-samtal, är du likadan då? I don't know if I want it to be real.

Gilmore Girls nu, och efter det ska jag börja göra mig i ordning. Middag och vin (för min del iallafall) hos Peter kl. 18. Blir säkert trevligt. Funderar bara på hur jag ska ta mig dit. Det är ju på andra sidan stan och det är punktering på både min och Andreas cykel och jag vet inte om mamma hinner hem innan jag sticker. Skulle inte ha nåt emot att gå egentligen, men borde inte det pga. låret. Oh well, det löser sig nog. Nu blir det TV:n!

Jag som hade dagen planerad. Skulle gå på stan med Andreas nu på förmiddan, och sen skulle vi ta oss an häcken igen, men de ringde visst i morse så nu ska han jobba. Får bli stan i morgon istället då.

Nästa vecka ska jag måla om en bokhylla. Det är en likadan som jag har nu (suck), men skillnaden är att den är oanvänd och fri från min barndoms alla klistermärken. Jag vet bara inte vilken färg jag ska måla den i. Vit, svart eller kanske en roligare färg som rött? (Mitt rum är himmelsblått)

Den årliga häckrensningen har börjat, och jag har än en gång blivit påmind om varför jag hatar ogräs så mycket. Har även varit på introduktionsmöte för sommarvikarierna på Coop. Det kommer helt klart bli hektiskt, men samtidigt väldigt trevligt. Det vore lögn att säga att jag ser fram emot att lära mig kassarutinerna, but it's part of the job, så det är bara att ta det med en klackspark. Får schemat nästa vecka, ska bli intressant att se hur mycket jobb jag får. Sen, Karin, blir det lättare att planera vår eventuella resa. ♥

Nu ska jag ägna mig åt lite rehabträning.
Knäet känns faktiskt bättre. Okej, bara litelitelite, men ändå.

Champions League-pokalen gick till Manchester United. Well done, men jag kan inte låta bli att lida med John Terry. Han grät oavbrutet efter den avgörande straffmissen från Anelka, och bilden av att se sin egen straff gå i stolpen minuten innan lär ha etsat sig fast för evigt på hans näthinnor. Om den hade gått in hade Chelsea stått som segrare, men Terry halkade precis när han skulle slå straffen. Det såg ut som att foten lika gärna kunde ha gått av. Van der Saar i ena hörnet, bollen i det andra - men i stolpen. Fotboll är inte alltid rättvist.

Äntligen är bloggen up and running. Det tog över sex timmar innan flytten var klar, men man ska väl inte klaga egentligen. Planerna inför helgen börjar förresten ta form. Det ser ut att bli grillning hos Carro på lördag, och antagligen inget Tiki efteråt. Vi får skaka rumpa i Västra Sund istället. Världens finaste utsikt, ett sanslöst fint hus - kan det bli annat än bra?


Snart kommer mamma hem från jobbet. Hon har varit i Karlstad idag, och jag sitter och hoppas i smyg på att hon har med sig en liten grej eller två till mig. Monki har fått in en ny kollektion sen jag var där sist och jag visade mamma några plagg igår som jag var sugen på. Tveksamt om hon hittar något, men jag kan inte låta bli att hoppas.

Igårkväll fick jag reda på att min moster (egentligen är hon min morbrors fru) blivit inlagd på sjukhus. Värk i kroppen, hög feber och ingen vet vad som är fel. Det låter minst sagt illavarslande, och plötsligt blir ord som cancer och tumörer högaktuella. Vilken hemsk känsla att vara jättesjuk utan att någon kan förklara varför. Hoppas innerligt att det bara är en simpel infektion och inget allvarligare än så.

Jag tror att Gud försöker kompensera för all skit som hänt den senaste tiden. De ringde från Coop förut, ska dit på torsdag tillsammans med alla andra nya sommarvikarier. Kanske får jag jobba där trots allt. Peter har bjudit mig på fest/middag på fredag, och Mirja - som jag inte pratat med på hur länge som helst - ringde förut, pratade jobb och bjöd dit mig hon också. Och på lördag ser det ut att bli grillning med gänget (och även utgång efteråt?) om vädret tillåter. Den här veckan ser onekligen bra ut. Ingen fotboll förvisso, men om man inte kan göra det man helst av allt vill får man se sig om efter alternativ som funkar. Jag har fina vänner. Ni är bäst.

Nu har jag och pappa veckohandlat, det är det nya. Passade även på att lämna in mitt CV där, som tydligen blev läst direkt och så fick jag prata med Coops personalansvarige. Om det inte varit för mitt jobb som städtant i juli hade jag med största sannolikhet fått jobb direkt, men nu skulle han se över det hela och återkomma senare. Det kändes bra iallafall, han var trevlig och vi fick kontakt. Pratade basket, japanska och gemensamma bekanta. Jag har inga större förhoppningar, men nu är jag iallafall en erfarenhet rikare.

Det blir ingen bättre dag i morgon. Det blir ingen bättre dag förrän om fyra veckor, om ens då. Jag har en grop i låret, en bristning i muskeln, ett sår innanför huden. "Såna här skador brukar inte ta så lång tid att läka från," sa han, och jag blev glad, tills han började prata om fyra veckor. Det är alldeles för lång tid, särskilt med tanke på att jag redan vilat i snart två veckor. Ett litet snedsteg och så förstördes större delen av säsongen. Jag hatar det här. Ska tillbaka på återbesök nästa vecka för att se om det går åt rätt håll. Hoppas att jag läker på ett mirakulöst sätt, för det sista han sa var: "Ingen fotboll på fyra veckor" och jag vet inte hur jag ska stå ut längre.

YES, tid redan idag! Ska dit 14.15, and I'm feeling goooood!

Idag ska jag inte missa telefontiden hos Greven.
Jag vill höra någon säga: "Det blir en bättre dag i morgon."

Helvete, promenaden var ingen bra idé alls. Och nej, Jason Mraz, it only gets worse.
En bra sak dock: det går massor av Gossip Girl-avsnitt i rad idag (men jag föredrar att tanka hem hela serien, har inte följt det).

Nu ska jag ta en promenad i regnet. Egentligen borde jag väl inte anstränga mig alls. Låret känns till och med värre idag än det gjorde igår, så det går ju inte direkt åt rätt håll. Om sanningen ska fram har det knappt blivit bättre alls sen det hände för tio dagar sen. Det gör inte ont så högt upp längre, men det gör mer ont på en mindre yta. Och jag är så trött på att sitta inne. Hoppas att jag får en tid hos en sjukgymnast den här veckan så jag slipper gå runt i ovisshet. När kan jag spela igen? Jag är kvar i Arvika för att jag prioriterar fotbollen och så kan jag ändå inte va med. Kan ju lika gärna dra till Norge nu på en gång så jag får något att göra om dagarna, och börjar tjäna pengar så att den framtida resan blir av.

Sitter och läser min nyinköpta bok Art & Lies av min all-time favorite writer Jeanette Winterson. Hon får mig alltid att börja fundera. Är det inte fascinerande att vi litar så blint på sjukvården? Att vi lägger våra liv i en okänd människas hand för att vi tror; vi förlitar oss på att en läkare vet vad som är bäst för oss.

Ett av de största argumenten mot Guds existens är att det inte finns någon logik bakom. Det verkar helt enkelt inte rimligt att det finns en högre makt. Men vetenskap och forskning då? Det verkar lika orimligt för en som inte kan - för en vanlig människa. Jag menar, för en troende är Guds existens det mest självklara i hela världen. Likaså är DNA-analyser en baggis för en vetenskapsman. Men för mig känns båda lika främmande. Enda skillnaden är att forskningen har konkreta bevis. Det är där religionen faller. För mig.

Kallt att titta på fotboll i ösregn. Trots dubbla tröjor och skinnjacka. Och mina svarta Converse. Smart med tygskor. Mina fötter var blå när jag kom hem. På riktigt.

Jag borde verkligen börja lägga in fler bilder från min kamera. Anledningen till att det nästan aldrig kommer några egna bilder är för att jag bara orkat installera kameraprogrammet på min Macbook, som jag i princip aldrig använder längre. Om sanningen ska fram använder jag inte kameran sådär våldsamt mycket heller, men det är ju inte svårt att ändra på. Känns ju rätt onödigt att ha en kamera vars enda funktion i nuläget är att samla damm. Men det är ju så stökigt överallt, och jag finner ingen glädje i att fota då, särskilt inte när jag själv för det mesta går klädd i mysbrallor och oversizade toppar. Något jag för övrigt klär väldigt bra i. Jodå.

Pratade precis med Lars. Han läser till sjukgymnast, så jag passade på att fråga lite om mitt lår. Fick inga glada nyheter direkt. Hans utlåtande, efter att jag berättat så utförligt jag kunde, var att det är en grad II-skada, med delvis avslitna muskelfibrer, vilket innebär att jag måste köra rehab innan det blir bra, men att det borde gå över efter två veckor. TVÅ VECKOR?! Jag har ju redan vilat i en vecka, och får ont av att gå snabbt, så även jag har dragit slutsatsen att det inte är en vanlig sträckning. Tydligen var det inte vanligt att få en sån här skada i låret. Blev starkt avrådd att spela på lördag. Jag dör.

Typiskt. Idrottsmedicinska är stängt fram till någon gång i augusti. Förra året var det också stängt när jag behövde hjälp, men tyvärr kommer jag inte ihåg namnet på personen jag var hos istället. Någon som har ett tips på en bra sjukgymnast här i stan?

Mats åkte precis hem, efter att ha varit här några timmar och fixat med fönstren. Helena och Adam kom förbi också för att se om Mats var kvar, men om sanningen ska fram verkade Adam mest intresserad av att se om jag var hemma. Han sprang in, slet av sig skorna och mer eller mindre kastade sig över mig. Hur kan man inte bli glad av ett sånt yrväder? Det allra sötaste var när han kikade in i alla rum, som om han letade efter något. Plötsligt sa han:

- Vart är Hanna?
- Men... Adam, Hanna bor ju inte här.

Hade precis börjat känna mig lite nedstämd när jag i bakgrunden hör presentationen av nästa film på Canal+ Comedy: Happy Feet. Precis vad jag behöver nu. Vill egentligen gå en promenad - röra på mig - men nej, det går inte. Och de andra är på väg till Kil nu.

Har förresten bestämt mig för att lämna tillbaka skorna, eller eventuellt låta mamma köpa dem om hon nu vill ha dem. Har hittat ett par Kawasakis jag vill ha. I instantly fell in love.

Träningen var riktigt rolig att titta på. Jag skrattade så mycket att jag grät. Det var en riktigt usel träning över lag, det gick helt sanslöst dåligt för alla (förlåt), och varken jag, Sofie eller Stig kunde låta bli att skratta åt eländet. Men som Stig själv sa efteråt: "Jag skulle kunna bli arg, men så länge ni iallafall har roligt är det okej." Match i morgon också, ja. Vi verkar bara få ihop elva spelare, och ska därför låna några från ungdomslagen. Hur gamla är de, 11-12? Herregud. Och jag missar ännu en match. På lördag ska jag va med, fixar inte att missa fler matcher.

Nya versionen av Bloggkoll är uppe. Den verkar inte funka fullt ut just nu, för när jag försöker lägga till nya bevakningar händer ingenting. Annars gillar jag den nya funktionen med de rekommenderade bloggarna. Har hittat massor av gamla vänners bloggar där redan.

Enligt SMHI ska det bara vara moln på himlen idag, men här skiner solen för fullt. Nästan så att man borde dra ner på stan idag igen och avnjuta den där mjukglassen som inte blev av igår. Köpte svarta tygskor istället, hittade såna där cykelbyxor jag letat efter att ha under shortsen (köpte dem dock inte) och hämtade broschyrer på Resia. Vet inte om jag ska behålla skorna eller inte. Hittade ett par helt okej på Din Sko nyss på Internet som bara kostade 199 kr, till skillnad från de jag köpte som kostar 449 kr. Jag behöver ju egentligen inte ens nya tygskor. Eller jo, men det är inte prio ett.

Maoouwaouu, träning ikväll men jag ska inte va med. Ska dit och titta en sväng iallafall. Om mindre än en månad kommer Karin hem. Då blir allt bra igen. ♥

Förlåt, Åsa. För att jag är sämst på att mejla trots att jag har all tid i världen. Och för att jag ständigt försvinner från MSN mitt i en konversation. Jag har ingen bra förklaring. Jag bara... glömmer. Nej, jag vet inte. Men jag går iväg för att hämta vatten och sen kommer jag inte tillbaka på två timmar. Fastnar någonstans på vägen.

Och låret vägrar bli bra. Cyklade till stan i förmiddags och i den branta uppförsbacken vid rosa kiosken började det göra ont. Sen skulle jag och mamma gå en promenad förut, men det gick inte alls. Så jag lär missa matchen på onsdag också. Det känns som ett skämt hela grejen. Det gick visst sönder mer än jag trodde.

Som väntat blev det ingen match för mig idag. Det var riktigt smärtsamt att stå på sidan. Med bara två avbytare, stekande solsken och flertalet skador under matchen är det väl något av ett understatement att säga att jag hade behövts. Det var nog tur att jag inte packade väskan överhuvudtaget, för isåfall hade jag säkert gjort ett inhopp, trots att jag bara kan använda ett ben - om ens det. Torsk med 5-1 var ju inget höjdarresultat precis, men åtminstone tre av deras mål var riktiga skitmål, och för att citera pappa: "Med den vanliga startelvan slår ni det här laget utan problem." Det verkar vara en riktig ojämn serie, där alla har chans att slå alla. Det är roligt faktiskt, tidigare år har ju vissa matcher varit riktiga promenadsegrar. Nu är det bara att ladda inför onsdagens drabbning mot Kil, seriefavoriterna enligt många. Hoppas verkligen att jag kan vara med då. Står inte ut med att vara åskådare en match till.

Vissa killar är verkligen svin. Långt ifrån alla, men alldeles för många. Man får erfara det oftare än vanligt om man har bröder att umgås med. Som när min käre brors kompis frågade om jag hade några singelvänner att rekommendera, och efter att jag, dum som jag är, kastat ur mig ett namn, får till svar: "Men det är ju hon med .... (här ska det stå en taskig kommentar)!" Jag blev paff på riktigt över vetskapen att killar faktiskt vräker ur sig såna nedlåtande kommentarer som om det vore det mest naturliga i hela världen. Det stod still i huvudet just då, men jag borde verkligen ha sagt något riktigt taskigt tillbaka. De är långt ifrån perfekta själva, ändå verkar de tycka att de har all rätt i världen att hacka på andra. Visst har man rätt att ha en åsikt, men det finns olika sätt att uttrycka sig på om jag säger så.

Jag blev inte direkt gladare när Andreas slängde ur sig en sån där härlig kommentar vid köksbordet dagen efter: "När ska du ta bort födelsemärket du har där?" Jag var verkligen inte beredd på den frågan. "Vadå 'när'?" tänkte jag, och svarade att jag inte har några som helst planer på att ta bort det, så länge jag inte måste pga. hälsoskäl. Det blir bara fula ärr efteråt, och jag är inte särskilt sugen på att ha det i ansiktet. "Men det är ju så fult! Du kan ju sminka över ärret istället." utbrast han då, och jag blev så arg att jag inte fick fram ett ljud. Hur ytlig får man bli egentligen? Jag blir arg bara jag tänker på det. Alla har vi våra brister, men vad hjälper det att peka ut dem hos varandra? Jag, liksom de flesta andra, är mycket väl medvetna om våra skavanker och behöver inte höra om dem från annat håll. Det finns ingen som är så bra på att klanka ner på mig som jag själv. Och jag kan lova att det inte är konstruktiv kritik det handlar om.

Har ni sett Glasklart någon gång? Jag hamnade framför en repris en kväll för några veckor sen och tyckte att upplägget var ganska charmigt faktiskt. Och Ola Lindholm känns så äkta som programledare att jag inte kan låta bli att skratta med honom när han skrattar. Skön lördagsunderhållning. Det var antingen det, eller att åka runt i en automatväxlad bil och vara chaufför åt fulla ungdomar.


Jag börjar förresten bli lite desperat nu. Har inte helt gett upp hoppet än om att kunna vara med i morgon, även om alla andra avråder mig från att spela. Men om det skulle vara så att jag vaknar upp i morgon och inte känner nånting alls (jag vet, det kommer inte hända, men om), då finns det ju ingen anledning att stanna hemma. Har till och med smörjt in med Zonsalva två gånger ikväll för att ge det en chans.

MEN, jag är ju så spelsugen! Och mitt lår vill verkligen inte vara med, inte ens litegrann. Har smörjt in med Ormsalva (vem kom på det namnet egentligen?), men egentligen vore det bättre med Zonsalva. Problemet där är att det insmorda området inte får utsättas för direkt solljus inom de närmaste två veckorna, så det kan man ju skippa direkt. Cause I'm walking on sunshine...

Det blev Karlstad idag trots allt. Köpte bara ett par solglasögon och en kycklingsallad, men det kändes som en bra dag ändå. Kan verkligen rekommendera arbetsförmedlingen i Karlstad, de verkar faktiskt bry sig på riktigt och, tro det eller ej, men de säger faktiskt saker du inte redan visste. Pratade med en kille från ett norskt bemanningsföretag som var där och rekryterade, och han verkade minst sagt positiv till att vi inte tänkt jobba förrän i höst. Tydligen är det högsäsong under hösten, då de flesta sommarjobbarna återgår till sitt "vanliga" liv. Det allra bästa vore om man kunde få jobba på ett hotell uppe i nån fjällby där boende ingår. Att bo i Oslo kostar ju skjortan!

Nu har jag huvudvärk och smygande halsont. Träning om en timme, och jag vill så gärna kunna ge 100 %. Det är så härligt sommarvarmt att jag inte kan låta bli att vara glad. Mamma har ju som sagt pratat om en eventuell utomlandsresa i sommar, för mig. Jag och Karin hade ju i stort sett bokat vår resa till Tunisien förra året, men i sista stund blev vi övertalade att avstå. Det sög då och det suger fortfarande lika mycket nu. Kanske får vi en ny chans i år, men okej, Tunisien är väl kanske inte det optimala stället att resa till för två unga tjejer, så vi får väl se oss om efter något annat. Men visst vore det underbart att åka till varmare breddgrader i slutet av sommaren, peanut? (Trots att värmen i Sverige räcker gott och väl)

Vad har hänt med mitt immunförsvar? Jag tror att jag är på väg att bli sjuk igen. Den där välbekanta känslan i halsen kom smygandes för några dagar sen och det har bara blivit värre. Det är verkligen inte rätt läge att bli sjuk nu, fotbollsschemat är fullspäckat. Träning i morgon, match söndag, träning tisdag, match onsdag, träning torsdag och så match lördag igen. Passar mig som handen i handsken i övrigt, eftersom jag är helt sanslöst fotbollssugen nu för tiden. I'm hoping it's just another false alarm. Har ju tänkt åka till Karlstad i morgon med Isabelle, prata med en av tjejerna som var i Arvika och föreläste för några veckor sen, och även gå några varv på stan.

Men nu ska jag ta min bok och sätta mig i solen.

Vinst med 3-1 igår, och jag gjorde första målet - på nick - tack vare Lisas fantastiskt slagna hörna. Jag är verkligen positivt överraskad, stundtals spelade vi riktigt bra och som vanligt kämpade vi in i det sista. Personligen är jag relativt nöjd med min insats. Hade ett flertal lägen där jag borde ha gjort mål, men planens skick tog ut sin rätt och försvårade det hela märkbart. Som när jag hade ett perfekt skottläge med högern (för en gångs skull, annars var det nästan bara vänsterfoten jag fick lägen med) och lyckades hamna i den största jordhögen planen hade att erbjuda. Träffade knappt bollen utan sparkade rakt ner i jorden. Och ja, det gjorde ont vill jag lova. För övrigt bör det väl tilläggas att Qbik II inte var särskilt bra bakåt, så där har ni förklaringen till varför jag inte gjorde bort mig.

For the love of God, what's wrong with me?! Jag är nervös, något jag inte varit på flera år när det gäller sportsammanhang. Skyller på att det är för att jag ska spela på en ny plats, i en ny serie med nya fotbollsskor (det sista var lögn, men det lät bättre). Hade nästan ställt in mig på att matchen skulle bli inställd pga. allt regn, men nej, om en dryg timme är det samling. Oh well, here goes!

Regn, regn, regn och herrmatchen är inställd. Planen är så hård att allt vatten bara lägger sig som ett täcke ovanpå. Antar att det bara är att vänta på att Stig ringer och meddelar att vår match också är inställd. Det här suger.

Jaha. Antar att det bara är att ställa in sig på att det inte blir någon match i morgon. Tveksamt om herrarna kan spela ikväll också. Det är så typiskt och jag är verkligen inte ett dugg förvånad. Det ska regna hela dagen idag och hela dagen i morgon. Tack så jävla mycket! Skulle matchen bli av så är det ju inte ens kul att spela när det ösregnat i två dagar. Det går inte att spela fotboll i en sjö. Nej, nu drar jag till Challa!

Ta det lugnt, ja. Vem försökte jag lura egentligen? Det blev allt annat än lugnt. Jägermeistern var nog det som gjorde susen. Fruktansvärt onödigt så här i efterhand, men det var faktiskt helt okej igår. Dansadansadansa~ Det var dock inte lika roligt i natt, vid fem, när jag vaknade och var helt sanslöst illamående. Det var bara att gå upp, stoppa fingrarna i halsen och spy lite chili con carne to make it all go away. Yum! Sen kom ju självklart Mats vid åtta i morse och började föra oväsen. Där det tidigare var ett fönster står nu en dörr. Jag vaknade. Flera gånger. Med hemsk huvudvärk. Och om en och en halv timme är det träning. Idag längtar jag inte alls.