GET IT ON

De flesta i klassen har läst japanska på gymnasiet och de flesta känner redan någon sen tidigare. Idag var det en parövning på lektionen. Man skulle föra en enkel dialog. Jag var totalt ensam. Alla andra hade någon att va med så det slutade med att jag lekte schizo och pratade med mig själv. Men nu har vi äntligen fått Internet och jag har hittat in på mondo.su.se och pratat med några andra som läser japanska, som lagt till mig på msn. Det är prat på en studiecirkel, which possibly might put an end to my days of loneliness. Men nu ska jag läsa texten inför filmen i morgon och kanske ta nåt att äta också. Har bara filmvisningen 15-18 i morgon, så det blir en välbehövlig sovmorgon och antagligen lite övande på tecknen. Det finns ingenting som heter fritidssysselsättning här, bara studier.

Nedanstående inlägg skrevs igår, 29/8.
Nu är jag här. Känner mig redan som en Stockholmsbo; jag är stressad 24/7, har kort som funkar på pendeltågen, t-banan och bussarna och värmländskan börjar försvinna allt mer. Lägenheten är tokmysig! Rymlig, ljus och precis lagom. Läget är långt ifrån det bästa, men det får gå det också. 21 (inkl. vår) av 109 postboxar tillhör personer med svenska namn, bara för att ge er en bild av hur det är här. Vivo ligger femtio meter bort, men man får vara glad om man lyckas vara där inne utan att få cellskräck. Det är verkligen läskigt litet och alldeles för mycket folk. Som tur är finns ju Huddinge Centrum bara en hållplats bort. På Coop var det så stort att jag och Malin tappade bort varandra.

Bland det första som hände mig på universitetsområdet igår (min första dag där) var att en kille frågade mig om vägen till japanska 1-uppropet för grupp A. Hade han frågat mig i princip vad som helst förutom just det så hade jag inte haft en aning, men just den frågan kunde jag faktiskt svara på. Det kändes som en bra start. Idag hade jag min första föreläsning. Två timmar med japansk religionshistorik. Efter fem sidor anteckningar och lätt krampkänning i högerhanden var det äntligen över. På väg mot aulan pratade jag faktiskt med en ur min klass. Det verkar vara rätt många som läser japanska 1 som redan var vänner sen tidigare, vilket gör det lite svårt att knyta nya bekantskaper, eftersom de inte alls är mottagliga för yttre kontakt, men å andra sidan är jag faktiskt inte här för att skaffa vänner. Fast det är klart.. Det kan ju vara trevligt att ha någon att sitta bredvid och göra gruppövningar med. Hursomhelst kan jag redan nu konstatera att de kommande månaderna inte kommer bli en dans på rosor. Test på varje föreläsning och filmvisning, och en vecka på mig att plugga på varje test. Jag tror att jag har 29 föreläsningar och 12 filmvisningar, vilket innebär att det blir en himla massa prov att göra. Och så en fet tenta 18/12. Före varje föreläsning och film ska man ha läst en text också. Texten till föreläsningen idag var på riktigt svår engelska. Det tog mig nästan två timmar att läsa åtta sidor, och då hade jag inte ens läst halva texten. Kan inte direkt påstå att jag förstod sådär jättemycket heller. Japansk religionshistorik är inte riktigt min grej, och det jag väl förstod togs inte ens upp på föreläsningen. Haniwa, anyone?

Vi vann mot Älgå! Kändes som en riktigt skön avslutning på den här säsongens fotbollsspelande. I morgon vid den här tiden ligger jag antagligen i min nyinköpta säng i lägenheten i Stockholm. Det känns så overkligt. Att säga hej då, lämna allt och alla som funnits i ens liv så länge man kan minnas.. Jag kommer sakna så mycket och så många.. Ingenting kommer bli sig likt och det kommer antagligen kännas hemskt de kommande veckorna. Men det ska bli kul också. Spännande. Skrämmande. Jagärstornu.

Jag försöker att inte bli ledsen, men ni är ju bara för underbara. Tack, för allt.

Efter ytterligare några samtal med (och om!) Sundsvall Saints vet jag fortfarande inte om jag ska skratta eller gråta. De ringde precis och ville höra vad jag bestämt mig för. Jag berättade hur det låg till; att jag redan skrivit på kontraktet för lägenheten och att jag ska bo ihop med Malin, vilket gör att jag inte bara kan slänga allt åt sidan och flytta till Sundsvall, men att jag bara är uppbunden i ett halvår (fram till mitten av januari). Jag antog att mitt svar skulle innebära ett "Tack och hej" men istället började han prata om att jag kanske kunde hitta nån klubb i Stockholm där jag kunde hålla igång det kommande halvåret, och sen flytta upp till Sundsvall och spela sista halvan av säsongen där. Han pratade rent teoretiskt om att det skulle kunna vara en lösning, och jag antar att det skulle kunna funka. Men nu hade jag mer eller mindre släppt det här med damligan. Det kom så plötsligt, och det gick helt enkelt inte att lösa även om det varit så att jag inte ville något hellre än att spela basket där uppe. Jag hade ställt in mig på en basketfri tid i Stockholm, och nu vet jag inte alls hur det blir.

Inte nog med att jag helt plötsligt fått alternativ i mitt liv som verkligen är livsavgörande - lägenheten har krånglat sen dag ett. Igår fick jag beskedet att det var vattenskador i lägenheten och att inflyttnigsdatumet skulle bli försenat 2-3 veckor. Jag dog litegrann, tills de berättade att det fanns en annan lägenhet tillgänglig som de hade fått återbud på alldeles nyligen. Den var lite större, någon hundralapp dyrare, hade ett bättre läge, och - bäst av allt - inflyttning kunde ske omgående. Så på måndag morgon åker jag till Stockholm med mamma och pappa. Jag kommer alltså inte alls bo hos Karin som det var tänkt från början, utan flyttar in i min och Malins lägenhet direkt. Jag brukar inte ha någonting emot spontanitet och jag gillar att vara impulsiv, men det finns en gräns och den är verkligen långt överskriden nu. Planerna har ändrats varenda dag, och jag är trött på den här ovissheten. Det räcker nu.

My world has suddenly turned upside down, and I could use some structure in my life.
What I need is a place where the earth doesn't move.

Mycket har hänt de senaste timmarna. Jag kan inte fatta att det är sant. Igår när jag klippte mig hade någon ringt min mobil. Jag kollade upp numret. Det var från Sundsvall. Jag antog att personen ringt fel, eftersom jag inte känner en kotte i Sundsvall. Ack så fel jag hade. Idag när jag var hos mormor, där mottagningen är lite halvtaskig, fick jag plötsligt ett sms: ett meddelande väntade i röstbrevlådan. Jag lyssnade på det och helt plötsligt hade hela världen vänts upp och ner. Sundsvall Saints, deras dambasketlag, vill att jag ska komma och provspela för dem. De spelar i damligan - högsta serien i Sverige! De var intresserade av både mig och Hanna. Tydligen hade laget tappat några bra spelare, och letade därför nya. De hade blivit tipsade om oss. Det är ju helt otroligt! Jag har ju lagt skorna på hyllan. Min basketkarriär var över, and now this. Inte nog med att vi skulle tillhöra truppen och fylla upp en plats - han kunde garantera oss speltid redan nu. Fattar ni hur stort det är? De står för resekostnader och boende om vi väljer att åka dit och provspela. Det är så ofattbart smickrande att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Att de överhuvudtaget vet vem jag är ger mig gåshud. Men varför just nu? Jag skickade in kontraktet idag. Jag flyttar till Stockholm på söndag. Erbjudandet kommer i ett olägligt skede av mitt liv. Jag har andra framtidsplaner där inte basketen har någon plats. Samtidigt är jag sugen på att ge det en chans. Jag har inte ens satsat helhjärtat på basketen, ändå tror de att jag platsar i damligan. Vad ska jag göra? Det här är nog det största som hänt mig. An opportunity of a lifetime. So, should I walk away from the life I thought I had designed for me, or should I throw away an opportunity that'll never come again?

Det blev förresten en grön väska. Den blå va slut, men det fanns en svart.

Var nere på stan förut. Av alla människor i hela Arvika (som visserligen är ganska litet) lyckades jag träffa dig. Typiskt. Någon Lacoste-väska blev det förresten inte. Kunde inte bestämma mig för vilken färg jag ville ha. Tänker göra ett nytt försök i morgon, i hopp om att beslutsångesten släppt då. Tveksamt, men det får nog bli en blå. Grön? Eller kanske en röd?

Jag hade ju tänkt packa lite idag. Det blev visst aldrig av. Jag pratade faktiskt med mamma om det. Hittade ingen bra låda att lägga böckerna i, så det slutade med att jag ställde tillbaka dem i bokhyllan och sen glömde jag bort att jag hade tänkt börja packa idag. Nu är det ju ingen idé att börja. Har en himla massa annat viktigt att göra. Som att sitta här eller se på TV. Men i morgon, då ska jag verkligen börja. Om jag kommer ihåg, vill säga.

In a week or two I will have become a commuter. Cool.


The best way to avoid getting your heart broken, is to pretend you don't have one.

Blogg.se har krånglat de senaste dagarna. Det är först nu, efter x antal försök, som jag överhuvudtaget lyckats ta mig tillräckligt långt för att kunna blogga lite. Att kika runt bland kommentarer och besökare kan jag glömma. Får vara glad om det blir nåt av det här, sidan vill visst inte visas som den ska. Annars har det varit en rätt bra dag. Inledde med att ta mig själv i kragen och ge mig ut på en löptur. Det kanske inte var det smartaste jag gjort, med tanke på att en fotbollsmatch väntade några timmar senare, men när jag för en gångs skull hade motivation var jag tvungen att ge efter. Vid tre ringde Hanna och ville att jag skulle komma till Kyrkebyskolan och spela basket. Det fanns visst en nygjord plan med fräsha korgar där som jag inte ens sett förut. We shot some hoops och pratade om allt mellan himmel och jord. Sen skyndade jag hem, fixade lite laxpasta och helt plötsligt var det dags för match. Jag gäspade mig igenom hela uppvärmningen. Det började spöregna lagom till matchstart. Grämer mig fortfarande över det missade nickmålet som strök stolpen, men å andra sidan hade jag några fina framspelningar som får fungera som kompensation. Vi vann matchen med 6-0 och jag fick med mig en stel nacke och trasig högerbiceps hem. Jag är trött.

I morgon ska jag försöka fixa klipptid. Jag skulle ha klippt mig lagom till studenten - redan då var det slitet och tråkigt - men det blev aldrig av, och jag har fortfarande inte klippt mig. Hon jag brukar klippa mig hos hade visst inga tider lediga den här veckan, vilket innebär att jag måste vända mig till nån annan. Oh no, what to dooo? Ska förresten även försöka ta tag i packandet i morgon. Kanske till och med åka ner på stan och köpa den där Lacoste-väskan jag tittat på så att jag har nåt att bära min lilla macbook i när jag kommer till Stockholm. Om en vecka är jag i Uppsala med Malin och Karin. Konstigt.

It's happening. It's real.

Det är svårt att låtsas att du är död när du plötsligt ringer. Det går liksom inte riktigt ihop.

Igår träffade jag Malin, min eviga solstråle och blivande sambo. Vi planerade inför flytten och kom in på en massa sidospår som inte alls hade med Stockholm att göra. Det är lite tråkigt att vi inte kan åka tillsammans eftersom vi inte börjar samma vecka, men söndagen den 26:e augusti (mitt preliminära flyttdatum) möts vi på Stockholms centralstation och åker vidare - tillsammans - mot Uppsala där Karin väntar. Så ser planen ut just nu. Med lite tur kanske vi kan få tillgång till lägenheten innan 1:a september, vilket innebär att det kanske blir några nätter på liggunderlag innan mamma och pappa kommer med flyttlasset och följer med oss till Ikea. Ibland glömmer jag bort varför jag flyttar. Det känns inte alls som att jag flyttar pga. studierna, vilket jag ju faktiskt gör. Inte nog med att det kommer bli en utmaning att bo i en helt ny stad (och inte vilken stad som helst utan den största i Sverige) - jag ska dessutom lära mig ett helt nytt språk med tre olika alfabet.
I'm psyched!

Vaknar innan larmet ringer. Vaknar av att jag gråter. Jag drömde att vi sa hej då till varandra; att du höll mig tätt intill och viskade att du skulle sakna mig nåt så fruktansvärt. Idag sa vi hej då - på riktigt. Jag grät inte när vi kramades. Bara nästan. Och lite i bilen på vägen hem, men det vet du inte om. Jag vill inte att du ska flytta ifrån mig. Du har ju alltid funnits där. Bara fem minuter bort. Nu bor du inte där längre. Snart bor inte jag här längre. Pappa erkände till och med förut att han kommer sakna att jag går omkring och sjunger hela tiden; att det kommer bli tyst och konstigt utan mig.


Hold me, even though I know you're leaving
And show me all the reasons you would stay
Tell me that someday you'll be returning
And maybe, maybe I'll believe
That it's just enough to see a shooting star
To know you're never really far
To know you're never really gone

Oh, please don't go
Let me have you just one moment more
All I need, all I want is just one moment more
You've got to hold me and maybe I'll believe

Regn. Ungefär som i lördags. Enda skillnaden är att jag varit torr idag (om man bortser från de tio minuterna då jag var utelåst och försökte få tag på Andreas), men jag kan ärligt talat inte avgöra vilket jag gillar bäst. Antagligen regndansandet. I felt so alive.

Shall I try to pretend that you're dead to me? Maybe that'll work. But I saw someone who looked just like you, and everything sort of came back to me. Oh well, I just hope my heart stays intact this time. No more scattered shards. No more pieces to pick up and put back together. There are lots of other fish in the sea, but do I want them? This silence.. It hurts me, just so you know.


"Jag har också känslor."
Pfft. Nej, det har du inte.

Jag får nästan lite rysningar när jag tänker på det. Att det var sista kvällen tillsammans med er. På länge. Kanske någonsin? Det har alltid varit vi, och ni är de bästa människor jag någonsin träffat. Känns overkligt att det tar slut nu. Klart man kommer kunna hålla kontakten, men det blir inte samma sak som när vi alla bodde här och träffades i princip varje dag. I guess what I'm trying to say is that I'll miss you like crazy.

Eh, det regnade igår. Jag har aldrig varit så genomblöt i hela mitt liv. När vi gick från Isabelle började det regna så när vi kom fram till bryggan var vi redan blöta, och det fanns ingenstans att stå under tak eftersom det var fullt överallt. Det slutade med att jag, Karin och Viktor dansade i regnet och hoppade i vattenpölarna. Karin fick en briljant idé att tända en cigg också, men det enda hon lyckades med var att bryta av den när hon letade efter tändaren. Det kanske var lika bra, för det fanns inte en chans i världen att hon hade lyckats tända den i det ösregnet.

Det var en helt okej kväll i övrigt. Träffade Nils som jag inte träffat sen mârten förra året. Han var sig lik; lång, snygg och ganska blyg, och det kändes som vanligt.

All I could think about last night was seeing you. I wanted to be held and to kiss you as the sky kept falling down on us; to just let the rain wash away everything in the past and in the future, and be right there, with you.

MALIN KOM IN! "Hej sötnos! Jag kom in i Stockolm så nu flyttar du och jag. Puss puss, hejdå!" Det meddelandet väntade på mig i röstbrevlådan när jag kom hem från träningen. Lyckoruset sitter fortfarande i. Sometimes dreams actually come true. Det lär visserligen bli trångt i min lilla etta, men med lite tur kanske vi hinner hitta någonting annat. Ärligt talat gör det inte så mycket om det blir lite trångt ett tag. Det enda som verkligen betyder nåt är att vi flyttar - tillsammans, du&jag.

Den omtalade Riesen-kvällen har ägt rum. My baby kom hit, med Riesen och Polly. Vi såg en halvtaskig film, pratade massa strunt och vräkte i oss godis. Cause that's what we do, and I like it (and I love you).

För en gångs skull har jag varit riktigt effektiv. Lämnade in sista lönerapporten och nycklarna till bostadsbolaget, och åkte även till basketkansliet och lämnade tillbaka dräkterna. Sen gick jag och mamma på stan. Köpte handdukar och valde ut tänkbara gardiner till lägenheten. Sprang på Emily, en riktig solstråle i regnet, och sen skyndade jag och mamma vidare för att äta mjukglass (ägnade dig en tanke, Mats) och var även inne en sväng på Bokia för att hitta nån bra kalender. Har ägnat lite tid åt att försöka hitta en väska som jag kan ha både laptop och böcker i, och nu är jag i valet och kvalet. Det känns lite onödigt att lägga ut 800 kr, när det finns fullt dugliga (på rea!) för bara 300 kr. Tur att man har vänner som kan agera smakråd.

Studera.nu har förresten gjort det igen. Fick ett mejl där det stod att andra antagningsbeskedet fanns att läsa på "Dina sidor". Yeah right! Helt idiotiskt att överhuvudtaget skicka ett mejl om det ändå inte går att se det.

Jaha, nu passar det. När jag äntligen fått tag på en lägenhet trillar det in massa andra erbjudanden i inkorgen. Vissa är faktiskt riktigt lockande, men samtidigt är jag helt inställd på lägenheten i Huddinge och har mer eller mindre tackat ja till den. Kontraktet borde komma idag eller i morgon. Karin kommer hem idag (jag var helt övertygad om att hon var hemma igår) och Malins besked kommer i morgon. All you can do is wait..

Jag längtar tills jag och la familia ska på Ikea. Tänker mer eller mindre tvinga Andreas att följa med när flyttlasset går, så att han kan hjälpa till att lyfta in sängen och vara delaktig i inköpandet av Ikea-prylar. Har suttit och lusläst katalogen idag och det finns så mycket jag vill ha och som jag kommer köpa. Det beror förstås en hel del på om Malin kommer in eller inte, men isåfall får ju vi köpa möbler och allt det där tillsammans, vilket bara blir ännu roligare. Det bästa är att mamma verkligen är helt supportive. Först tyckte hon att jag skulle ta med mig massor av farmors grejer, eftersom vi har ett helt garage (och vardagsrum) fullt med prylar - vissa mer användbara än andra - men samtidigt som det kanske vore det mest praktiska känner jag att jag vill börja på något nytt med helt egna grejer som jag själv valt och köpt. Vi tittade igenom katalogen tillsammans och för en gångs skull fastnade vi för samma saker. Först tyckte jag att det var ett minus att lägenheten är omöblerad, men nu känns det mest bara kul. Det blir ett litet projekt, men det ska allt gå att ro i hamn till slut. Allt går bara man vill, och det här är det enda jag är säker på att jag verkligen vill. Flytta. Plugga japanska. Börja om på nytt. I en annan stad, i ett annat liv..

Tog en promenad i min ensamhet förut. Efter tjugo minuter bestämde jag mig för att gå korta banan på elljusspåret. Helt plötsligt kom det fram en älgkalv från ingenstans, högst tio meter framför mig. Den tog ingen större notis om mig utan korsade bara vägen. Jag stannade och tanken slog mig att det kanske fanns en frustande älgko lite längre in i skogen som bara ville sätta tänderna i mig (okej, kanske inte, men iallafall) för att jag råkat hamna mellan henne och hennes unge. Jag övervägde att a) stanna kvar och vänta ut eventuell älgko och kanske även gömma mig bakom ett träd, b) fortsätta att gå som om ingenting hänt eller c) lägga benen på ryggen illa kvickt. Ni får själva lista ut vilket alternativ det blev, men jag kan säga att jag varken gömde mig eller fortsatte som om ingenting hänt.

Idag har det varit (och är fortfarande) sanslöst varmt, och det ska visst bli likadant i morgon. Oturligt nog har pappa bestämt att vi ska klippa häcken i morgon. Crap! Det innebär flera timmars slit och i den här värmen kommer det bli outhärdligt. Jag kanske borde rymma..?

Jag har äntligen en ny musikfavorit. ME LIKE!

Gårdagen blev en intressant kväll till slut. Jag var egentligen helt opepp och ville helst bara ligga kvar i sängen framför TV:n, men det slutade med att jag masade mig iväg till Gustav ändå. And I had fun! Blev full, glad och sådär jobbigt impulsiv. Ringde fel person, vilket börjar höra till vanligheterna nu, och sen var det för sent. Why can't we just kiss everything away?

Det är helt otroligt! Jag har alltid vetat att -88 är en bra årgång, men inte så här bra. För första gången någonsin har Sverige lyckats kvala in till VM (U19-laget) och inte nog med det - ikväll spelar de final mot USA! Det känns jättekonstigt att ha spelat flera gånger mot vissa av spelarna i laget; att ha varit på uttagningar tillsammans och mött dem på nästan varenda cup och turnering. Saken är ju den att mitt liv ser helt annorlunda ut nu. Basket har ingen plats hos mig längre. Det är ett avslutat kapitel, och jag tror faktiskt inte att det kommer någon fortsättning.


Can you get a hangover from kissing or was it just the wine?

Jag fick ett mejl i morse. Inte ett sånt där "hej va kul att du hörde av dig men lägenheten har tyvärr redan gått till någon annan"-mejl, utan ett bra. Riktigt bra till och med. Jag var tvungen att läsa det högt för mamma för att förstå innebörden. Två minuter senare satt hon och kollade tågtider till Stockholm. Jag tror bestämt att jag blev erbjuden en lägenhet i morse från en studentförening i Huddinge. Tyvärr (?) håller den på att renoveras och blir klar under v. 34, vilket innebär att jag inte kan flytta in förrän samma vecka jag börjar, men ärligt talat gör det inte så mycket. En nyrenoverad lägenhet, och framför allt, nånstans att bo. Mammas planer på att åka ner och titta på den innan eventuell kontraktskrivning förstördes ganska snart, men vi är överens om att det nog är lika bra att ta den ändå. Det bästa är att Malin också kan bo där om hon kommer in. Sen kan vi börja leta efter nåt annat, but it's a start. And it's a great one.

I feel like giving up, giving in.. Det handlar inte bara om flytten, utan om.. det vanliga. Men jag är starkare nu. I know that you're hiding things, using gentle words to distract me. Och kanske har du faktiskt känslor för mig på riktigt. Jag kan inte förneka kemin mellan oss, men jag kan blunda för den. Så. Bra.

Ikväll är det match igen och för en gångs skull är jag riktigt sugen. Lite tråkigt att den är så sent (halv åtta), jobbigt att behöva gå omkring och vänta hela dagen men tack vare vädret har jag kunnat ligga i sängen hela dagen utan det minsta styng av dåligt samvete. Gick upp vid tio, åt frukost med mamma. Borstade tänderna, kröp ner under täcket utan att störa katten som lagt sig bredvid, och tittade på Futurama. Jag ligger fortfarande här. Har läst lite och letat recept (och bostad) på nätet, och nu börjar det bli dags för mat. Jag och mamma ska testa en ny köttfärspaj. MUMS!

Har ställt in ett skåp (?) från farmors hus i mitt rum, som nattduksbord. Det var en födelsedagspresent till henne när hon fyllde 25. Hon förvarade massa olika sysaker i den tidigare. Nu ligger mina tidningar, personliga anteckningar och bankkort där istället. But a part of you will always be right here with me..

Jag gjorde om min blogg förut, eftersom jag kände för förändring. Hade tänkt göra den ljus och somrig, men det slutade med att den blev svart, skrämmande och deprimerande. Konstigt, eftersom det inte alls stämmer överens med hur jag känner mig just nu. Kan väl inte direkt påstå att jag känner mig överlycklig heller, men särskilt nedstämd är jag faktiskt inte. Har massa blandade känslor vad gäller det mesta just nu. Hursomhelst bytte jag tillbaka, men så fort motivationen och orken finns där kanske det blir lite pyssel med designen. Det är trots allt ett bra tidsfördriv.

Nu har jag läst ut den första av de tre böckerna jag köpte. Har suttit med näsan i boken i en och en halv dag och tagit mig igenom sisådär 400 sidor. Det är så skönt att leva sig in i andra människors (trots att de bara är fiktiva) liv och ta del av deras bekymmer, istället för att älta sina egna. Det blir nån slags terapi och det hjälper verkligen. Funderar på att börja läsa nästa bok nu och kanske avsluta den här i övrigt så slappa dag med en löptur. Kanske. Om jag orkar.

Jag har inte fattat det än. Det har liksom inte gått in ordentligt. Om en månad är jag i Stockholm. Ensam (?) och i ett nytt skede av mitt liv. Det är så stort att jag inte riktigt får grepp om det. Och alla man lämnar. Som man bara kommer träffa när man kommer hem. Det kommer aldrig bli samma sak igen. Att komma tillbaka till Arvika, till mamma och pappa och huset jag växt upp i. Till mitt rum, till tryggheten och allt som alltid funnits här. Kommer det kännas som hemma eller är det när jag kommer tillbaka hit som jag är bortrest?