GET IT ON

- Är det slut på det hära... vad heter det...? För nu ringer det i ett, folk som försöker sälja en massa saker. Men den här gången hann hon inte ens börja. "Skit ner dig", sa jag, "och godnatt!"

Pappa älskar verkligen telefonförsäljare.

Igår fick jag förresten ett sånt där förlösande skrattanfall tillsammans med mamma och pappa. Det var så himla härligt! Det var när jag och mamma skulle promenera ner till Palmviken och mamma prövade olika mössor eftersom hon hade glömt den hon brukar ha på jobbet. Så prövade hon en svart hatt som hon köpte förra året, och plötsligt ropar pappa från övervåningen:

- Men... vad är det du har på dig?
Han reser sig upp ur fåtöljen, lutar sig ut över räcket vid trappan.
- Maud.. Vad är det där?
Han tar trappan i tre snabba kliv.
- Men herregud.. Ska du verkligen ha den där? Så där kan du ju inte se ut.
Och så börjar han skratta som om det hela vore ett skämt, men mamma hade seriöst bestämt sig för att ta hatten.

Här bröt jag och mamma ihop och vi skrattade tills vi började gråta, och mamma var tvungen att gå in på toaletten så att hon inte såg mig längre, för så fort vi tittade på varandra började vi tjuta av skratt igen. Jag vet att det inte låter det minsta roligt så här i efterhand, men hela situationen var bara så.. sjuk. Pappa är verkligen inte den som brukar komma med stiltips, han är en sån person som inte kunde bry sig mindre. Jag blev helt matt i knäna och fick ta stöd mot väggen för att hålla mig upprätt. Det var precis vad jag behövde. Att få släppa allt - om så bara för några sekunder - och skratta som om inga bekymmer fanns i hela världen.

Förresten är mina föräldrar bäst. De har skjutit upp Hemsedal-resan en vecka så att jag kan gå på Agnes och festa med tjejerna som kommer hem den helgen. Tack, för allt ni gör för mig.

Farmor blev arg när vi kom. Hon sa till oss att gå flera gånger, och när personalen ställde fram en kaffekopp till pappa knuffade farmor till den så att det rann ut kaffe över kanten. Hon vägrade bli med oss in på sitt rum, så vi fick snällt sitta kvar med de andra. Sen fick hon akut magont, blev skjutsad i rullstolen in på sitt rum av personalen, hjälpt på toaletten och nerbäddad i sängen. När vi kom in lite senare var hon inte lika arg, men sa fortfarande åt oss att gå. "Jag dör. Gå nu! Göte vill inte se mig dö." Men den enda som dog litegrann var jag... Och pappa.

När vi satt i allrummet och fikade med tre av de andra tanterna som bor på Gunnebo, sa en av dem plötsligt till mig:
- Vad fin du är!
- Jag? ... Tack, det var snällt sagt. (generat leende)
- Ja, verkligen jättefin!
Efter några sekunders tystnad, till pappa:
- Ja, du är också fin förstås. Men inte lika.

Det blev några skratt och leenden trots allt.

Har följt morgonens skidskytte i sällskap med päronen, och nu ville de visst se herrarna åka längdskidor också - något jag däremot tycker är urtråkigt att titta på. När det är färdigt ska jag och mamma ta en promenad, gå in en snabbis på Coop och köpa de ingredienser som fattas till dagens tänkta middag, och så blir det nog Beck - advokaten ikväll.

Alltså, jag kanske har fått det här helt om bakfoten, men är det inte väldigt dejtbetonat att åka hem till en kille man inte känner sådär jätteväl och se på film tillsammans?

Hälsade på farmor idag. Övervägde först att stanna hemma, men beslutade mig till slut för att följa med iallafall. Jag önskar att jag hade låtit bli. Har aldrig sett henne så dålig förut. Det var verkligen hemskt.

Det känns fruktansvärt att ens tänka det, än värre att skriva det. Men jag önskar att lidandet tog slut nu...

Mamma var här nyss och visade ett gammalt papper med en text jag skrivit för sisådär hundra år sen, verkar det som. Det måste vara skrivet hos farmor och farfar, för det är skrivet på skrivmaskin, men står tyvärr inget årtal. Kan ju konstatera att det uppenbarligen var innan jag blev en hejare på att stava, för det är knappt ett rätt nånstans:

Förra veckan skrev jag ett mejl till Børge med en bifogad blankett som jag bad honom fylla i och posta till mig. Idag låg det ett kuvert i brevlådan. På baksidan fanns en liten hälsning:

"Hej Malin! :) Håper du har det fint og koser deg med familien! /Sissel (resep.)

Det sista utropstecknet hade formen av ett hjärta. Saknar~ ♥