GET IT ON

Can someone please cure me of my ridiculous obsession with love?
I hope tonight will make things better, not worse.

Sweetums, it hits me so hard. Like a rock. I remember how we used to belong only to each other; nothing else mattered cause I had you. Every week, every day. They were all the same. You were always there, just a breath away. You think maybe we would've gotten tired of the predictable and desired something else, something new, something different - but I never needed more. Now I watch you go. You belong to someone else now. Not me. This knowledge tears a piece from my heart and leaves a scar. When you grow up, your heart dies. Faces blend. They become pieces of crowds and nothing more. In time, you see the faces more clearly; you decipher the puzzle. Some of the faces become important; they incite you to joy, and more joy, and inevitably, heartbreak, when you know for sure that the void cannot be filled. I know you're still there, I know you never left. But I also know that things will never be the same again. We have new lives, in new cities with new people that are important to us. But no one will ever take your place. I hide you in the core of my heart, honey. And I will love you to oblivion.

Av någon konstig anledning har jag redan börjat komma i julstämning. Kanske beror det på att jag inte tänkt åka tillbaka till Arvika förrän kursen är avslutad den 19/12, förutsatt att jag klarar sluttentan dagen innan. Det är ungefär sju veckor dit. Det känns som en evighet tills jag åker hem igen, men samtidigt känns det som alldeles för kort tid för att jag ska hinna förbereda mig inför sluttentan. Lyckades iallafall vända den nedåtgående trenden igår. Proven har gått märkbart sämre varje gång - vilket kanske inte är så konstigt eftersom de blir allt svårare - men igår höjde jag mig istället.

Jag gillar verkligen den här veckan. Igår övertalade Kitti mig att stanna hemma. Han bad mig rättare sagt, och som den goda vän jag är kunde jag ju inte göra annat än att säga ja. I morgon är jag ledig och det ser ut att bli pubkväll på Allhuset. Ledig på fredag också. Skulle inte förvåna mig det minsta om det blir fest i helgen också. Fast vädret gör mig inte direkt pepp. Det blåser och regnar och helst av allt skulle jag vilja stanna hemma hela veckan. Eller möjligtvis se 1408 på bio med かっこいい男の人.

Nästnästa helg är jag kanske ensam här.
Visitors?

Så får jag ett sms och plötsligt är allt bra igen.

A is for age: 18 fortfarande.
B is for booze of choice: Vitt vin.
C is for career: Tolk/översättare. Eller bara japan.
D is for your dad's name: Göte.
E is for essential items to bring to a party: Wiiine.
F is for favourite song at the moment: Dancing eller Nicest thing.
G is for favourite game: Final fantasy <3
H is for hometown: Arvika.
I is for instruments: Spelade klarinett. Och lite synth hemma.
J is for jam or jelly you like: Hallonsylt (utan tillsatt socker).
K is for kids: Först behöver jag en man.
L is for living arrangements: Lägenhet i Stockholm.
M is for mother's name: Maud.
N is for name of your crush: David. But it's like... hopeless.
O is for overnight hospital stays: När jag var liten, men inga jag kommer ihåg.
P is for phobias: Insekter, döden.
Q is for quotes you like: "There a literally thousands of men that I should be with instead but I'm 72 % sure that I love you."
R is for relationship that lasted the longest: 6 månader? Jag är kass på förhållanden.
S is for sartorial style: Det varierar.
T is for time you wake up: Tidigt. Typ aldrig senare än 9.
U is for underwear: Bekvämt.
V is for vegetables you love: Gurka! Och en himla massa annat.
W is for weekend plans: Shopping & fest skulle jag tro.
X is for x-rays you've had: Inga.
Y is for yummy food you make: Allt, jag gör ingen äcklig mat.
Z is for zodiac sign: Stenbock.


Listan lånad av Louise.

Det tog mig en evighet att somna i natt. För en gångs skull var det inte pga. att jag låg och grubblade, utan för att jag inte kunde sluta hosta. Jag trodde jag skulle bli galen. När jag äntligen hade lyckats somna väcktes jag ganska snart av att mobilen ringde. 03.19, det var Z:
- Hello Malin, are you there?
- ... Y-yeah.
- You live in Lappis, right?
- Um.. No, I don't. And I'm not in Stockholm now anyway. I'm in my hometown.
- Oh.. Okay. You see, I'm so tired and I thought maybe I could crash at your place, since I'm close to Lappis, but.. Anyway, why don't you give me a call when you're back in Stockholm? Maybe we can get together and do something?
- Yeah, sure. I'll call you next week then.
- Great! Sorry for waking you up. I won't disturb you any longer. Sleep tight!
- You too. Bye-bye.


Fick precis reda på att han tydligen kan svenska. HAHA!
Vafan pratar han engelska med mig för då? Är det här ett skämt eller?


Släktträff förut, och jag är verkligen glad att jag åkte hem. Alla är så underbara. En gammal vän till mormor var där och gratulerade också. Hur skön som helst. När någon frågade vart han hade Stina, sin fru, som han kom dit tillsammans med, svarade han: "Ja du, ho går ju så förbannade sakte jämt!" Skönt att vara hemma och bli lite bortskämd. Tråkigt dock att ägna större delen av tiden åt att hosta sönder lungorna. Det är seriöst inte kul längre. Det räcker nu.

Det blev visst ingen Tempura-fest för mig. Hade världens beslutsångest, och var helt klart en stark kandidat till Miss Velig 2007. Så när jag äntligen hade bestämt mig för att stanna hemma och packa och plugga, ringer telefonen. Niclas, på väg till festen: "Kom igen nu, Malin! Du måste ju va med och festa!" Plötsligt var jag pepp igen. Gick till toaletten för att eventuellt börja göra mig i ordning. Kastade en snabb blick mot spegeln och insåg hur schleten jag såg ut. Nej tack, jag stannar nog hemma. Orka gå omkring och hosta på folk. Har förresten inte tänkt dricka en droppe alkohol förrän jag är tillbaka på trygg mark i Arvika (alltså, i morgon kl. 12.15). Det är liksom okej att vara askalas där, eftersom alla andra också är det. Här, däremot, gör man ju bort sig på alla plan. Fast å andra sidan verkar mina vänner tycka att jag är väldigt underhållande när jag är lite (läs mycket) på örat. Tur är väl det.

I morgon, 08.41, åker jag alltså tillbaka till Arvika. Ångrar lite att jag inte åkte hem idag. Har inte direkt gjort nåt av värde ikväll. Bara Genki-testet och det gick ju tydligen inget vidare. Hade verkligen inte haft nåt emot att va kvar i Stockholm den här helgen - det händer en hel del roliga saker här, fest på Lunacy & Sakura bl.a. - men familjen går före allt. Ser fram emot att få klä upp mig lite, äta god mat och träffa alla igen. Få lite annat att tänka på..

Ska jag åka hem på torsdag? Mormor fyller jättegammal och som vanligt när hon fyller år är det släktträff. Vissa av dem har jag inte träffat på flera år, så egentligen borde jag åka hem. Samtidigt känner jag att jag behöver en "normal" helg här i Stockholm, då både jag och Malin är hemma och kan göra saker tillsammans. Det har inte varit så på jag-vet-inte-hur-länge. Behöver verkligen plugga också. Kan inte direkt påstå att jag fått något gjort alls de senaste veckorna. Har blivit sjuk också. Härlig feber och svullen hals. Vågar inte ens tänka på hur mycket jag kommer halka efter om jag inte orkar gå till skolan i morgon.

I onsdags var det alltså fest i Allhuset. Träffade massa japaner och allt var bara jättebra. Det var dock inte alltför kul att gå upp igen efter tre timmars sömn och tvätta. Jag har nog aldrig varit så trött i hela mitt liv. Den skoldagen var den värsta någonsin. Jag var ett vrak. Och vem lyckades jag möta i dörrn om inte...? Jodå.

I torsdags kom Sofie och igår var det fest i Gula Villan, Japan-tema. Hade inte tänkt dricka så mycket, bara ett glas vin eller så för att vara social. Det gick ju väldigt bra. Slutade med att jag och Sofie var fullast där. Och herregud va kul det var! Alla tror förresten att jag är nånstans runt 22 år när de gissar min ålder. Är det en komplimang eller börjar jag se gammal ut? Hursomhelst har jag x antal nya nummer och namn tillagda på min mobil. Hookade även upp med en korean, och kände mig som värsta förrädaren. Japan och Korea har ett mörkt förflutet tillsammans, och relationen landen emellan är väl kanske inte den bästa nu heller direkt. Snygg var han iallafall.

Ramlade in strax efter halv fyra i natt. Är fortfarande full. Ska snart ner på stan och äta pizza och shoppa lite. Sen blir det flaskan igen. Hur jag ska orka det här är ett mysterium, men ibland får man helt enkelt ställa upp. Kanske dyker det upp intressanta personer hos Christoffer, som jag bjöd in igår. Hoppas går ju alltid. Aja, laters!

Jag klarade min första tenta! 91/92 och jag är så himla nöjd. Dagen har varit den bästa på länge. Det började med att Johan sa: "Men gud va gott du luktar!" när jag kom in i aulan. Okej, det kanske inte var så konstigt eftersom jag kände mig hyfsat fräsch (euphoria, I love you) och det luktade svettig instängd student i salen, men ändå. Sen fick jag ju reda på tentan. Sken som en sol efter allt beröm. På vägen ut såg jag hunken och han var drop-dead gorgeous! それから、ばんごはんを食べました。Tunnbrödsrulle med viltskav och pepparrotssås. I felt so alive! I morgon är det filmvisning som jag ska ta med Malin på, och sen är det pubkväll i Allhuset med vännerna. Torsdag morgon har vi tvättid. Vi kommer med största sannolikhet befinna oss i sängen och sova ruset av oss då, men tanken att vi faktiskt ska orka upp och tvätta är god. På torsdag kväll kommer Sofie-söyt hit och bor hos mig hela helgen. Fredag är det fest igen, med japsarna. Lördag har Christoffer fest. Och när hunkedunk kommer hem från England ska vi nog se på film tillsammans. Jag har så mycket att se fram emot, och just nu känns allt bara jättebra. Allt är upp och ner mest hela tiden; jag är labil, paranoid och överkänslig, men just precis nu är det okej.

Jag sprang igår, bort från allt. Det lät som vingslag i mitt öra, och jag tänkte att det var du, min vän. I fredags grät jag mer än jag trodde var fysiskt möjligt. Hur kan det fortfarande finnas tårar kvar? Begravningen var så tung, men så vacker. Fotografiet av dig, sången om himlen, Lennarts tal om tiden med fotbollen, när vi stod samlade runt din kista och la din matchtröja hos dig - en sista hälsning från oss alla. Tårarna tycktes aldrig ta slut. Jag kände mig helt tom när jag plötsligt insåg: jag har en vän som är död. Du kommer inte tillbaka.

It was one of those mornings when you come to terms with a strange new reality. You wake up and you ask yourself: "Did I actually do that? Did he really say that or was it just a dream?" Reality comes back in bits and pieces, and you experience the novelty all over again. You wonder: "Will this day and this night and tomorrow and all the rest of the days be different because of what happened last night?"

Having him was ecstasy, but the sudden inexplicable loss changed the peak to panic and nausea. How can a person transform from your hero and savior to your destroyer in so short a time? And why do you love one man and not another? Why is it that one person's touch fills you with shivery heat and the same touch leaves you cold?

Gör inte så här mot mig.

Jag vill gifta mig med Leo. En av hans största passioner är att laga mat (f.d. kock). Han ska få laga mat till mig nån gång. Ikväll ska en annan person förse mig med mat. Skönt. Jag behöver bli ompysslad lite. Mina "sova sked-mardrömmar" har satt sina spår och jag och Malin har börjat fila på en idé om att tillverka Barbara-liknande uppblåsbara dockor som man kan forma efter sin egen kropp och som antingen kan vara lilla eller stora skeden, efter eget tycke och smak.

Ska jag färga håret? Behöver göra något radikalt.

Om anledningen till att jag kom hem till Arvika den här helgen varit att jag ville slippa folkmassorna i Stockholm och bara ta det lugnt hade jag definitivt valt fel helg. Under Mârten är det verkligen folk överallt. När jag åkte ner till stan fick jag leta parkering i jag-vet-inte-hur-länge. Slutade med att jag fick ställa bilen så långt bort att jag lika gärna hade kunnat lämna den hemma och gått istället. Arvika påminde väldigt mycket om Stockholm idag. En stor skillnad är dock tempot. Jag kände mig otålig när jag försökte ta mig fram till Lindex där jag skulle träffa Karin. Det var människor i vägen hela tiden, och ingen verkade ha det minsta bråttom. Det slog mig att jag egentligen inte var stressad; att jag inte behövde tränga mig förbi folk, för jag hade varken tid eller tåg att passa. Jag antar att jag vant mig vid Stockholmsstressen. Det trodde jag aldrig.

När jag kom hem snörade jag på mig löparskorna och sprang 2,5 km. Målet var att  inte stanna, och det lyckades jag faktiskt riktigt bra med. Höll ett oväntat bra tempo och inledningsvis kände jag mig så lätt att jag tänkte sikta in mig på att springa en mil. Insåg ganska snart att jag nog skulle hålla mig till det där första målet - att inte stanna. Spurtade de sista hundra meterna. Det kändes som en stor sten i bröstet när jag äntligen kom tillbaka hem, och andningen var tung i flera minuter efteråt. Jag är verkligen extremt otränad. Schizo också. Men viljan fanns iallafall kvar. Jag vill börja träna igen. På riktigt.

Nu har jag precit ätit middag med familjen och druckit mitt första glas vin på över en månad. Tasted like heaven! Ska börja göra mig i ordning snart. Är verkligen pepp för ikväll. Karatefylla here I come!

Watashi wa ashita uchi ni kaerimasu. Vid den här tiden i morgon sitter jag antagligen hemma i Arvika och äter mat. Eller så håller jag på att krama sönder katten. Mig kvittar det. Jag kommer vara hemma iallafall. Längtar verkligen. Idag var en tung dag. Jag orkade inte. Fick tårar i ögonen när Johan la armen om mig, drog mig intill sig och frågade: "Hur går det med dig egentligen? Jag hörde vad som hade hänt." Lite närhet, och jag höll på att bryta ihop. Nu packar jag. För att åka hem. Till dem jag älskar allra mest.

Jag och Kitti satt och beklagade oss i måndags över hur tråkigt det är att behöva åka in 90 minuter innan man börjar, för att sen bara sitta i Lärostudion och lyssna (och prata med sig själv). Det slutade med att vi bestämde oss för att helt enkelt hoppa över det, och fick med oss bl.a. Christoffer och några fler i en kollektiv skolkning. Jag åkte in till stan istället. Det orkade jag. När jag köpte mina skor slocknade det helt plötsligt lampor lite varstans och det blev sån där mysig kvällsbelysning. Det visade sig sen att det blivit strömavbrott som drabbat bl.a. skolan och T-banan. De hade hunnit ha lektion i sisådär tio minuter, sen hade datorerna slocknat och till en början hade de inte ens tagit sig ut ur salen. De fick ställa in lektionen och istället blir det ett nytt pass i morgon. Beslutet att strunta i skolan och gå på stan istället kändes bara bättre och bättre. Ibland har man flyt.

Idag hade jag min första tenta. Det kändes okej, men svårt att säga om jag klarade det eller inte. Skulle skriva de 96 tecken som ingår i japanskans två första alfabeten. Jag kan dem, men frågan är om jag har rätt streckordning och penselteknik på alla. Man får bara ha två fel, men jag hoppas att jag klarar mig med färre än så.

Snart är det Grey's. Äntligen.


Nej. Nu är jag trött på det här. Du förstår ju ingenting.
Du lovar massa, men håller inget.

Fick precis svar på mailet jag skickade till Stockolmspolisens tränare. Jag var välkommen att komma och träna med dem, och se vart det leder. De tränar tre dagar i veckan i tre olika hallar. Frågan är hur jag ska hitta. Har ingen koll alls på Farsta. Får nog höra med Stefan, han borde veta.

Det kommer och går i omgångar, men nu har jag sån där jobbig hemlängtan igen. Om fyra dagar kommer jag hem. Om sex dagar är jag tillbaka i Stockholm. Önskar att jag kunde stanna längre.