Innan allting tar slut
Datum: 2007-02-23 Tid: 15:23:43
Sportlov i en vecka, men större delen lär väl ägnas åt att plugga. I morgon bitti, 05.30, bär det av till Skåne och vi beräknas komma hem nästan ett dygn senare. Måste ju medge att det inte känns sådär väldigt lockande att ge sig ut på en evighetslång bussresa med det här väglaget, men å andra sidan gick träningen igår bättre än det gjort på länge, så jag är spelsugen trots allt.
Jag har äntligen återgått till att fokusera på triviala problem igen. Det är verkligen en lättnad att jag återigen försöker hitta lösningar på sånt som faktiskt går att lösa, istället för att grubbla i en oändlighet på saker jag ändå inte kan påverka. Jag är fortfarande livrädd, men just nu försöker jag bara hitta ett sätt att leva med vetskapen om att det en gång kommer drabba även mig och dem jag älskar. Det är ingen lugnande tanke, men det enda jag håller fast vid i nuläget är att det förhoppningvis inte kommer ske förrän jag hunnit bli redo för vad som komma skall. Jag tror bestämt att jag älskar att leva.
I ett försök att muntra upp mig själv gjorde jag precis ett IQ-test. Som tur är lyckades jag tydligen ganska bra, och jag kan inte undgå att känna en viss stolthet, med tanke på att testet ändå var på engelska. Det ska visserligen nämnas att såna där test inte betyder nånting överhuvudtaget, men just nu rör det mig inte i ryggen. Lite intelligent kan jag väl åtminstone få tro att jag är, eller hur?
Jag har äntligen återgått till att fokusera på triviala problem igen. Det är verkligen en lättnad att jag återigen försöker hitta lösningar på sånt som faktiskt går att lösa, istället för att grubbla i en oändlighet på saker jag ändå inte kan påverka. Jag är fortfarande livrädd, men just nu försöker jag bara hitta ett sätt att leva med vetskapen om att det en gång kommer drabba även mig och dem jag älskar. Det är ingen lugnande tanke, men det enda jag håller fast vid i nuläget är att det förhoppningvis inte kommer ske förrän jag hunnit bli redo för vad som komma skall. Jag tror bestämt att jag älskar att leva.
I ett försök att muntra upp mig själv gjorde jag precis ett IQ-test. Som tur är lyckades jag tydligen ganska bra, och jag kan inte undgå att känna en viss stolthet, med tanke på att testet ändå var på engelska. Det ska visserligen nämnas att såna där test inte betyder nånting överhuvudtaget, men just nu rör det mig inte i ryggen. Lite intelligent kan jag väl åtminstone få tro att jag är, eller hur?
I am so afraid
Datum: 2007-02-18 Tid: 17:41:08
En lång, sömnlös natt. Jag kände mig så ihålig; rysningar i hela kroppen och ett stort hål i magen. Det kanske är konstigt att vara 18 år och rädd för att dö. Men varför skulle jag inte kunna vara rädd redan nu? Jag är rädd för allt jag inte vet någonting om, allt som känns nytt och skrämmande.
Is there an end to all that has begun?
Is there a cure to all that has broken?
Vi människor har en slags naturlig kunskapstörst, men just den här kan ingen släcka och det är det som skrämmer mig allra mest. Ingen vet svaret. Det känns bara så overkligt. Det är vårt yttersta lager - vårt slutgiltiga skal - och vår sista cirkel. Allt vi gör i livet har en början och ett slut. När vi nått utkanten, när sista cirkeln är sluten - vad händer då?
Det känns konstigt att överhuvudtaget tänka så här och varje gång slutar det med att jag får för mig att det bara är en film, att det inte är på riktigt. Ingenting är mer skrämmande än när jag inser att det faktiskt kommer att hända; att döden är oundviklig och att ingenting varar för evigt. Alla jag någonsin älskat, allt jag hållit av..
Is there an end to all that has begun?
Is there a cure to all that has broken?
