GET IT ON

Idag är det seriepremiär med basketen. För första gången på flera år ska jag inte va med. Jag spelar inte ens längre. Herregud, det känns så overkligt! Som att jag kastar bort nånting bra jag kämpat så hårt och länge för. Det kanske jag gör också. Pratade med Emma som gav mig numret till Stockholmspolisens tränare. Funderar på att höra av mig för att iallafall inte släppa det här med basketen helt, utan försöka underhålla det lite. Hur jag nu ska hinna med det. Men jag får ångest av att inte spela längre. Det växer sig större och jag måste göra något för att bli av med det. Jag saknar att vara stark och uthållig. Saknar att leva på rutin; att vara tvungen att plugga vissa tider eftersom det bara är då man har tid. Heck, I miss it all!

Malin åkte vid halv sex i morse. Till Arvika. Jag trodde att jag hade berättat för mamma att jag skulle vara ensam i en hel vecka, men det var hon tydligen helt ovetande om. Hon sa att om hon hade vetat det tidigare hade hon kommit hit och hälsat på. Jag dog lite inuti. Att ha haft mamma här i två dagar skulle varit rena drömmen. Vi skulle ha gjort god mat, skvallrat, gått på stan och sett film. Hon hade pysslat om mig och varit den mamma jag saknat de senaste veckorna. Jag ser en mamma i så många kvinnor här; bara ett leende och ett "Men lilla gumman, det gör ingenting" från en vänlig själ när man råkar gå in i dem på Vivo gör dem till små extra-mammor. Jag har städat och diskat som terapi. Vad ska jag göra nu då? Hämta posten kanske. Och sen? Fortsätta sortera mitt iTunes-bibliotek. Plugga också. Oh! Nu ringde Isa och sa att hon är i Sthlm. Så nu ska jag göra mig i ordning och åka in till centralen och träffa henne. Lycka!

I morgon är jag ledig. Har haft en lite småtung vecka egentligen, med flera föreläsningar per dag och en himla massa väntetid mellan, men nu känns det helt plötsligt jättebra. Jag och Malin tog en sväng på stan efter skolan och shoppade lite. På pendeln hem blev vi återigen påminda om att vi inte har några män, men den här gången gjorde det inte så mycket. Det var ingen "in your face"-känsla, utan jag blev snarare bara extremt äcklad av två personer som inte kunde hålla sig ifrån varandra. Ville bara gå hem och dra nåt gammalt över mig, för de var ärligt talat riktigt motbjudande. Jag och Malin var inte ensamma om att dela den uppfattningen, om jag säger så. Nunna nästa!

Tung dag. Först föreläsning kl. nio om det moderna Japan. Sen två timmars rast (studiecirkel och mat) och så ytterligare två timmars föreläsning om det tredje alfabetet med kanji-tecken. Andra timmen blev vi indelade i olika grupper, för att knyta lite nya kontakter och inte alltid prata med samma människor. Jag hamnade i samma grupp som Frågan och Drama. Ja, alltså, vi har gett några passande namn till vissa personer. Frågan har fått sitt namn för att han alltid frågar helt oväsentliga saker som inte alls berör det ämne man pratar om; såna där kvalificerade frågor som man själv inte ens vill veta svaret på, eftersom det är alldeles för komplicerat. Drama kallar vi så för att han är som tagen ur en teaterpjäs; han kliar sig dramatiskt i skägget, gestikulerar vilt och verkar bara allmänt filosofisk och skum. Drama var trevlig, hjälpsam och rolig. Frågan däremot var lika dryg som väntat. Jag tål inte såna där show-offs. Det är en nybörjarkurs vi går, så varför inte tenta av hela grejen om man nu är så förbannat duktig? Det var även tänkt att jag och Malin skulle gå på stan, men jag var helt slut och hade både huvudvärk och magont, så det slutade med att jag åkte hem istället. Väntar på att min kära sambo ska komma hem nu så att vi kan dricka te och äta mat ihop. Och där kom hon. Så nu blir det mat. Och te?

Varför jag inte hört av mig? För att jag knappt ägnat dig en tanke. Jag trodde att vi var ett avslutat kapitel; att det skulle sluta rasa som en storm i mitt hjärta när jag flyttade - att du skulle lämna mig ifred. Och det har varit stiltje länge nu. Men så ringer du och blåser liv i allt igen; en nästan obefintlig liten flamma som du blåser hårt hårt hårt på för att få den att brinna starkt igen. Men jag vill inte mer. Inte en gång till. I've moved (on)..

Egentligen vill jag förändra och förnya; göra en ny blogg, skaffa en ny garderob och testa nya saker. Men bloggen är redan Japan-inspirerad (anime/manga), pengar finns inte i överflöd och tid har jag inte så det räcker. Så det får helt enkelt fortsätta så här ett tag till..

Nu ska jag till universitetet. Skrivövning med Hisayo. Sen studiecirkel med grabbarna + nytt tillskott (Johan?). Jag längtar tills jag kommer hem.

Dagen inleddes med en 143 minuter lång film som jag inte fattade värst mycket av. Huvudrollen, som skulle föreställa en kille men spelades av en tjej, slätade över x antal kvinnor. Det var väl ungefär det jag uppfattade. Resten var faktiskt rätt luddigt. Sen krånglade t-banan på vägen hem. Gick inte att åka in mot stan, varken från Universitetet, KTH eller Stadion. Fick ta buss in mot stan och sen t-banan till centralen. Jakob ville ha med mig på sin buss redan från början, men jag ville gå vägen tillbaka till Frescati och sen ta t-banan därifrån, så han fick snällt följa med. Det visade sig ganska snart vara en usel idé eftersom det som sagt inte gick några tåg mot stan, pga. rökbildning eller vad det nu stod. Så det fick alltså bli buss istället. Första bussen som kom fick vi naturligtvis inte plats på. Vi skulle precis kliva på när busschauffören sa: "Tyvärr, men det är fullt nu." Sen när vi väl kommit på nästa buss gick vi av för tidigt, eftersom t-banan inte funkade vid Stadion heller, trots att det stod utanför att det visst gick tåg mot Fruängen. Lite lagom sura tog vi ännu en buss och kom till slut fram till t-centralen. Under den korta tiden på tåget lyckades jag även med konststycket att ramla över en man som satt och läste tidningen. Jag skulle precis sätta mig ner när tåget började rulla, vilket gjorde att jag flög framåt rakt in i personen mitt emot. Lite lagom pinsamt sådär. Sen blev det pendeln och promenad hem, och när min älskade iPod valde att spela "It's Friday I'm in Love" kändes det inte sådär jättetungt trots allt.

En liten flicka kom fram till mig förut när jag väntade på Jakob som var inne på systemet. Hon tog min hand och gav mig världens sötaste leende, och försökte säga nånting som inte alls gick att förstå. Hennes mamma försökte locka henne till sig, men jag hade hela flickans uppmärksamhet och jag kunde inte göra annat än att le tillbaka. Mamman blev till slut tvungen att lyfta iväg flickan, som hela tiden tittade på mig genom sina klarblå barnögon och strävade emot för att få vara kvar. Hon gick inte bara förbi. Hon såg mig verkligen.

Igår invigdes restaurangätandet under studietiden här i Stockholm. Christoffer och Jakob vägrade låta mig åka hem efter skrivövningarna med Hisayo, så vi väntade in Malin och åkte till Cityterminalen för att hämta ut Arvika-väskan innehållande massvis av Malins kläder och mitt H&M-paket. Sen letade vi efter nånstans att äta som passade alla: veg- och köttalternativ, ölutbud och prisvänliga maträtter. Hamnade på en italiensk mysig restaurang, där det slutade med att alla beställde pizza eftersom allt annat kostade lite mer än vad vi var villiga att betala. God mat i trevligt sällskap - kan det bli bättre?

Pratade även med en annan kille i klassen igår inne på Asienbiblioteket. När jag gick för att möta Malin sa han: "Du känner de där två sen tidigare eller?" och tittade bort mot Jakob och Christoffer som väntade utanför byggnaden. "Nej, alltså.. Vi har bara känt varandra i drygt en vecka."  Han gav mig en lätt förvånad blick och sa nåt i stil med: "Det hade jag aldrig kunnat gissa."  Jag kan faktiskt förstå att folk tror att vi känt varandra en himlans massa år. Vi har mängder med internskämt redan och allt känns så himla lättsamt tillsammans med dem. Är riktigt glad att jag träffat dem. Hur hade annars den senaste veckan sett ut?

Alla rätt än så länge på testerna till realiakursen. Kul att man är bra på nånting iallafall.

Biljetten hem är bokad. Prenumerationen på Arvika Nyheter är beställd. Räkningarna är betalade. Vuxenpoängen insamlade. Kvällen vore fulländad om jag bara kunde förmå mig att plugga lite också. Lyssnar på Hitten istället och begrundar tillvaron. Ljus, mörk eller kanske nånting mitt emellan? Hur är det möjligt att känna sig ensam i en stad med så många människor? Det är just det. Det finns så många att man inte lägger märke till varandra; man bryr sig helt enkelt inte vem som sitter bredvid en på tunnelbanan, för man kommer med största sannolikhet inte träffa på personen i fråga igen. Everything's so shallow here..

Slow down, please ~

Kan man va mer omotiverad? -.-
Nu kan jag iallafall ett alfabet à la 46 tecken. Two more to go (fast det sista består av betydligt fler än 46 tecken). Och det blir inte direkt lättare..

Igår:

• Stan med Christoffer: tuschpensel på Sun Ai. Skrattade åt what's-his-name som försökte bli bundis.
• Godis, det var fredag.
• Erbjudande om att få komma hem. Ville verkligen, men kunde inte av diverse olika anledningar.
• Besök av Isa. Arvika <3
• Letade pizzeria. Hittade en och den var stängd. Klockan 8!?
• Ringde Stefan. Frågade om öppen pizzeria. Frågade Christoffer. Svaret: Google.
• Pizza-debut. Yum!
• Pendeln & t-banan nattetid. Fylla deluxe.

Idag:

• På väg ner för att boka tvättid. Känner plötsligt en vidrig stank. Vänder mig om och ser en brun hög i hörnet av rummet. Nån har bajsat (!) i trapphuset. Diarré. Seriöst?!
• Fyra timmar på stan: paraply, halsduk, sjal, tights, diadem, router. Sedda kändisar: 0
• Trådlöst bredband, äntligen.
• Godis, det är lördag.

Ösregn igår på väg hem från skolan. Insåg att det inte var någon idé att försöka undvika vattenpölarna (it's pointless, Missy!) - jag var redan blöt ändå. Det var hamnfesten all over again. Idag är det däremot sol och klarblå himmel. Om jag fortfarande bott i Arvika nu hade jag garanterat sprungit några varv på banan. Gwah, I need some exercise! -.- Det räcker inte med att ta trapporna eller gå den där sista biten istället för att ta bussen. Jag vill springa, inte gå.


I miss the kisses on the neck of "just friends"

Vilken skillnad! En dag med vänner. Hade gjort upp med Christoffer över Msn att vi skulle träffas utanför WBS idag. Hade bara sett ett fåtal bilder på honom och kunde inte alls placera honom bland alla okända ansikten. Men så kom det in någon som möjligtvis skulle kunna vara honom, och några ögonblick senare kom han och Jakob, hans kompis, fram till mig och helt plötsligt var jag inte det minsta ensam längre. Vilka härliga människor! Öppna, roliga och charmiga. Vi satt tillsammans på föreläsningen och klagade över hur extreeemt segt och tråkigt det var. Skönt att slippa vara bitter själv. När föreläsningen var slut tänkte jag traska den vanliga vägen hem, all by myself. Men så blev det inte alls. Tog följe med grabbarna och fick även sällskap på tunnelbanan. Självklart började det regna när jag steg av pendeltåget. Hemvägen bestod av 10 minuter i spöregn och två besök på Vivo (skulle in och köpa crème fraiche, men det slutade med att jag kom ut med fil och bröd, och blev alltså tvungen att gå in en andra gång efter att ha insett att jag glömt det jag egentligen gick in för att köpa). Det blev inte mycket pluggande alls i kväll, men i morgon blir det studiecirkel efter skolan.

Hittade en tidning på universitetet förut som jag bläddrade i medan jag väntade på Christoffer. Lyckades hamna på en sida där det stod att det fanns möjlighet att träna basket med andra studenter. Det lät faktiskt riktigt lockande. Saknar att röra på mig. Blir inte direkt någon motion här. Försöker köra lite regelbunden styrka, men har inga hantlar här och vill egentligen ut och springa men det känns inte som en bra idé i Flempan. Kanske blir det lite basket framöver, om jag hinner, vill säga.

Pratar med Andreas på msn nu. Han sa precis att mamma hälsade att Findus letade efter mig. Han hade tydligen gått omkring i hela huset och letat, utan någon större framgång förstås, och till slut hamnat i mitt rum, som vanligt. Men jag är ju inte där längre. God, I miss him so much right now! Hemlängtan.. Han är ju den som brukar trösta mig när jag är ledsen. I just wanna go home. Tears~

Efter x antal skrattattacker (förlåt Malin) blev jag och Karin äntligen trötta nog för att sova. Vi berättade om alla pinsamheter vi varit med om den senaste veckan, sånt där som aldrig skulle hända i Arvika, och om de mot förmodan skulle göra det ändå så vore det ändå inte lika pinsamt som det är här. Jag skrattade så mycket att jag knappt fick luft, och Karin började gråta av skratt. Sen somnade vi. Malin hade tagit fram datorn och satt och lekte med den, eftersom vi väckt henne och hon inte kunde somna om. Efter drygt en timme väcktes jag av att Karin låg och tittade på mig och pratade med mig, men hon sa inget vettigt. Jag insåg att hon pratade i sömnen och vände mig om för att sova vidare. En timme senare väckte hon mig igen, den här gången genom att slå lätt på mig, samtidigt som hon sa nåt i stil med: "Ingen förstååår mig." Jag blev lite smått irriterad, eftersom jag - än en gång - insåg att hon inte var vaken, och fräste tillbaka: "Vafan pratar du om?!" Hörde Malin skratta tyst från sängen bredvid. Kvart i tre var sista gången jag vaknade, och då satt Malin fortfarande vid datorn. I'm sorry, honey. Det var verkligen inte meningen att väcka dig. :*

Idag: Plugg.

Nu är Karin här! Efter lite (läs mycket) övertalning lyckades jag äntligen få hit henne. Lycka! Hon ska sova i min säng i natt. Det ska jag också. Let's just leave it there.. PhNizZ. I morgon åker hon tillbaka till Uppsala. Why? WHY?! Vems godis ska jag nu äta upp? ._. ILU, anata! <3

Nu kan (?) jag läsa och skriva tjugo japanska tecken. Lite coolt är det faktiskt.