GET IT ON

Jag kan inte tro att det är sant. Men det ser ut som att jag ska till Tyskland. Omgående. Det ringde förut. Skrek: "Pappa, hjälp, jag tror att det är från Tyskland!" Svarade, blev erbjuden jobbet och tackade nej. Fick världens ångest efteråt. Pappa sa att han hade berättat för sina jobbarkompisar vars spontana reaktion varit: "Säg för fan te na att ho stecker me en gang!" Grubblade lite, sen impulsringde jag upp och fick prata med frun till mannen som ringt mig tidigare. Frågade om platsen fortfarande fanns kvar, och om det fanns möjlighet för dem att hålla den tills i morgon så att jag kunde prata med min arbetsgivare här och försöka hitta en lösning. Det gick alldeles utmärkt. Lovade att ringa i morgon och lämna besked, och vi sa hejdå. Så kom jag på att jag hade ytterligare några frågor jag behövde svar på, och ringde upp för att framför allt kontrollera så att jobbet verkligen var mitt om jag nu kunde lösa allt med Glava. Och svaret blev att det var "ganz sicher" (helt säkert) och "ein Versprechen" (ett löfte). Så jag fixade lite mat, lugnade ner mig några hekto, och laddade inför ett mindre roligt samtal till Glava. Det gick väl okej, men känner mig riktigt usel som krånglat och ställt till det för dem. Hur som helst blev jag önskad lycka till, så i morgon ska jag ringa till Tyskland en tredje gång och tacka ja till jobbet och planera inför avresan. Snacka om att va impulsiv. Men det känns rätt. Just nu iallafall. Ingen bil, men en sommar i Tyskland istället.

Karin frågade mig efteråt hur jag lyckades få fram allt jag ville ha sagt. Och jag har faktiskt inte den blekaste. Minns knappt vad jag sa. Det bara... kom. Så här i efterhand undrar jag om jag verkligen var fullt medveten om vad jag gjorde. Att jag överhuvudtaget vågade ringa upp och börja prata tyska bara så där känns nästan lite absurt. Tänk om jag ändrar mig igen? Slå upp ordet beslutsångest i ett lexikon och du hittar en bild på mig. Men jag blev så himla låg efter att ha tackat nej första gången att jag var tvungen att göra nåt, och efter att de sagt att de gärna höll platsen öppen tills i morgon kändes det bra igen. Jag sken som en sol och som pappa sa: "Där har du ditt svar."