If every Swedish girl is blonde, then all the Germans are Nazis
Datum: 2009-05-25 Tid: 22:40:25
Vilken jävla skitdag. Min chef var en riktig nazikärring och skällde på mig for no reason whatsoever. Två av gästerna sa senare till mig: "Din chef var inte alls särskilt trevlig mot dig förut. Lilla vän.." Var tvungen att vända mig bort och låtsas göra nånting annat i några sekunder för att de inte skulle se att jag kämpade mot tårarna. Hade hand om både caféet och borden ute på gatan och plötsligt var allt fullt och jag sprang som en tok fram och tillbaka. Kan tyvärr inte dela på mig och va på två ställen samtidigt, hur gärna jag än skulle vilja. Trots att jag gör så gott jag kan är det tamigfan aldrig bra nog, och det bryter ner mig totalt.
Men allt idag var faktiskt inte skit. Det bästa var milkshaken jag fick, bara sådär, av killen på restaurangen mittemot. Och spanjorerna som sa: "Oh sweetie, are you having a rough time?" och sen gav mig lite extra dricks. Och de fem engelska pojkarna som var mina sista gäster på caféet. En av dem sprang efter mig för att betala när jag gick till restaurangdelen och vi började prata. Han var fjorton år och på skolresa. En halvtimme senare, när jag höll på att bära in alla stolar och bord i caféet kom han tillbaka.
- Er... How old are you?
- I'm 20, turning 21 this year.
- Oh... 20, okay. And... What's your name?
Så frågade han lite om hur jag hade det här, vart i Sverige jag kom ifrån osv. Till slut bad han om att få min mejladress. "You can write to me whenever you feel lonely. I mean, I'm just an hour away and I really wouldn't mind talking to you. You know, if you want to.." Jag menar, grabben var fjorton år och alla hans kompisar stod och tittade på tjugo meter bort. Han ska ha cred för att han vågade, det var riktigt modigt gjort. Så jag bad honom skriva sin mejladress på en lapp. Han sa hej då med världens största leende på läpparna och gick sin väg. En minut senare kom han tillbaka och frågade om inte jag kunde skriva ner min adress också, för säkerhets skull. Den här gången följde kompisarna med hela vägen fram. Självklart kunde han få min adress. Så jag skrev en lapp, lämnade över den, blinkade, och tryckte hans hand lite extra bara för att låta honom imponera på sina vänner. Utan att skryta kan jag säga att jag gjorde den killens dag. Ögonen lyste och vännerna dunkade honom i ryggen. "Way to go!"
That's all I get. Gubbsjuka pensionärer och småpojkar. Och män som kommenterar att jag är brunett och inte blond, och att det helt enkelt inte går ihop eftersom deras våta dröm om svenska flickor innehåller en blond kalufs. Tut mir leid, aber ich komme trotzdem aus Schweden. Småpojkarna är mina favoriter. De är iallafall söta.
Men allt idag var faktiskt inte skit. Det bästa var milkshaken jag fick, bara sådär, av killen på restaurangen mittemot. Och spanjorerna som sa: "Oh sweetie, are you having a rough time?" och sen gav mig lite extra dricks. Och de fem engelska pojkarna som var mina sista gäster på caféet. En av dem sprang efter mig för att betala när jag gick till restaurangdelen och vi började prata. Han var fjorton år och på skolresa. En halvtimme senare, när jag höll på att bära in alla stolar och bord i caféet kom han tillbaka.
- Er... How old are you?
- I'm 20, turning 21 this year.
- Oh... 20, okay. And... What's your name?
Så frågade han lite om hur jag hade det här, vart i Sverige jag kom ifrån osv. Till slut bad han om att få min mejladress. "You can write to me whenever you feel lonely. I mean, I'm just an hour away and I really wouldn't mind talking to you. You know, if you want to.." Jag menar, grabben var fjorton år och alla hans kompisar stod och tittade på tjugo meter bort. Han ska ha cred för att han vågade, det var riktigt modigt gjort. Så jag bad honom skriva sin mejladress på en lapp. Han sa hej då med världens största leende på läpparna och gick sin väg. En minut senare kom han tillbaka och frågade om inte jag kunde skriva ner min adress också, för säkerhets skull. Den här gången följde kompisarna med hela vägen fram. Självklart kunde han få min adress. Så jag skrev en lapp, lämnade över den, blinkade, och tryckte hans hand lite extra bara för att låta honom imponera på sina vänner. Utan att skryta kan jag säga att jag gjorde den killens dag. Ögonen lyste och vännerna dunkade honom i ryggen. "Way to go!"
That's all I get. Gubbsjuka pensionärer och småpojkar. Och män som kommenterar att jag är brunett och inte blond, och att det helt enkelt inte går ihop eftersom deras våta dröm om svenska flickor innehåller en blond kalufs. Tut mir leid, aber ich komme trotzdem aus Schweden. Småpojkarna är mina favoriter. De är iallafall söta.
Kommentarer
» Ellen
Ah jag har ocksa fatt höra det där flera ganger, "men vada, du är ju inte blond". Nästan sa man skulle skriva ett inlägg om det, ja senare kanske. Hoppas denna dag blir bättre!
Trackback
