GET IT ON

Efter ytterligare några samtal med (och om!) Sundsvall Saints vet jag fortfarande inte om jag ska skratta eller gråta. De ringde precis och ville höra vad jag bestämt mig för. Jag berättade hur det låg till; att jag redan skrivit på kontraktet för lägenheten och att jag ska bo ihop med Malin, vilket gör att jag inte bara kan slänga allt åt sidan och flytta till Sundsvall, men att jag bara är uppbunden i ett halvår (fram till mitten av januari). Jag antog att mitt svar skulle innebära ett "Tack och hej" men istället började han prata om att jag kanske kunde hitta nån klubb i Stockholm där jag kunde hålla igång det kommande halvåret, och sen flytta upp till Sundsvall och spela sista halvan av säsongen där. Han pratade rent teoretiskt om att det skulle kunna vara en lösning, och jag antar att det skulle kunna funka. Men nu hade jag mer eller mindre släppt det här med damligan. Det kom så plötsligt, och det gick helt enkelt inte att lösa även om det varit så att jag inte ville något hellre än att spela basket där uppe. Jag hade ställt in mig på en basketfri tid i Stockholm, och nu vet jag inte alls hur det blir.

Inte nog med att jag helt plötsligt fått alternativ i mitt liv som verkligen är livsavgörande - lägenheten har krånglat sen dag ett. Igår fick jag beskedet att det var vattenskador i lägenheten och att inflyttnigsdatumet skulle bli försenat 2-3 veckor. Jag dog litegrann, tills de berättade att det fanns en annan lägenhet tillgänglig som de hade fått återbud på alldeles nyligen. Den var lite större, någon hundralapp dyrare, hade ett bättre läge, och - bäst av allt - inflyttning kunde ske omgående. Så på måndag morgon åker jag till Stockholm med mamma och pappa. Jag kommer alltså inte alls bo hos Karin som det var tänkt från början, utan flyttar in i min och Malins lägenhet direkt. Jag brukar inte ha någonting emot spontanitet och jag gillar att vara impulsiv, men det finns en gräns och den är verkligen långt överskriden nu. Planerna har ändrats varenda dag, och jag är trött på den här ovissheten. Det räcker nu.

My world has suddenly turned upside down, and I could use some structure in my life.
What I need is a place where the earth doesn't move.

Mycket har hänt de senaste timmarna. Jag kan inte fatta att det är sant. Igår när jag klippte mig hade någon ringt min mobil. Jag kollade upp numret. Det var från Sundsvall. Jag antog att personen ringt fel, eftersom jag inte känner en kotte i Sundsvall. Ack så fel jag hade. Idag när jag var hos mormor, där mottagningen är lite halvtaskig, fick jag plötsligt ett sms: ett meddelande väntade i röstbrevlådan. Jag lyssnade på det och helt plötsligt hade hela världen vänts upp och ner. Sundsvall Saints, deras dambasketlag, vill att jag ska komma och provspela för dem. De spelar i damligan - högsta serien i Sverige! De var intresserade av både mig och Hanna. Tydligen hade laget tappat några bra spelare, och letade därför nya. De hade blivit tipsade om oss. Det är ju helt otroligt! Jag har ju lagt skorna på hyllan. Min basketkarriär var över, and now this. Inte nog med att vi skulle tillhöra truppen och fylla upp en plats - han kunde garantera oss speltid redan nu. Fattar ni hur stort det är? De står för resekostnader och boende om vi väljer att åka dit och provspela. Det är så ofattbart smickrande att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Att de överhuvudtaget vet vem jag är ger mig gåshud. Men varför just nu? Jag skickade in kontraktet idag. Jag flyttar till Stockholm på söndag. Erbjudandet kommer i ett olägligt skede av mitt liv. Jag har andra framtidsplaner där inte basketen har någon plats. Samtidigt är jag sugen på att ge det en chans. Jag har inte ens satsat helhjärtat på basketen, ändå tror de att jag platsar i damligan. Vad ska jag göra? Det här är nog det största som hänt mig. An opportunity of a lifetime. So, should I walk away from the life I thought I had designed for me, or should I throw away an opportunity that'll never come again?

Det blev förresten en grön väska. Den blå va slut, men det fanns en svart.

Vaknar innan larmet ringer. Vaknar av att jag gråter. Jag drömde att vi sa hej då till varandra; att du höll mig tätt intill och viskade att du skulle sakna mig nåt så fruktansvärt. Idag sa vi hej då - på riktigt. Jag grät inte när vi kramades. Bara nästan. Och lite i bilen på vägen hem, men det vet du inte om. Jag vill inte att du ska flytta ifrån mig. Du har ju alltid funnits där. Bara fem minuter bort. Nu bor du inte där längre. Snart bor inte jag här längre. Pappa erkände till och med förut att han kommer sakna att jag går omkring och sjunger hela tiden; att det kommer bli tyst och konstigt utan mig.


Hold me, even though I know you're leaving
And show me all the reasons you would stay
Tell me that someday you'll be returning
And maybe, maybe I'll believe
That it's just enough to see a shooting star
To know you're never really far
To know you're never really gone

Oh, please don't go
Let me have you just one moment more
All I need, all I want is just one moment more
You've got to hold me and maybe I'll believe