GET IT ON

Vi var hos mormor och farmor idag. Mormor kändes relativt pigg, men jag fick verkligen kämpa för att hålla tillbaka tårarna när hon höll om mig och sa att hon var glad att jag fanns. Samma känsla infann sig när farmor la sin hand på min och bad mig att snart komma tillbaka igen. Jag lovade, dyrt och heligt, att det inte skulle dröja länge till nästa gång. Trots att det är så fruktansvärt smärtsamt att se dem så här, är jag väl medveten om att det inte finns någon tid att förlora. Jag trodde att jag kanske skulle ha lyckats vänja mig vid att det är så här det är och att det bara kommer bli sämre, men det går inte. Varje gång är lika chockerande och fruktansvärd. Och jag älskar dem så ofattbart mycket. Det är just därför det gör så ont. De jag älskar förtvinar och jag kan bara se på. Jag önskar att jag kunde bota det onda och göra allt bra igen, men det kan jag inte. Jag önskar att jag kunde lova dem att det finns en himmel bortom gryningen där allt är vackert, lugnt och evigt, men inte heller det kan jag.


Om aftonen är fylld av gråt
Då vänner måste skiljas åt
En bättre morgon snart du ser
Då ingen gråt ska finnas mer

Jag hade verkligen ingen aptit. Fikade med pappa ungefär en timme innan det var dags. Det slutade med att han åt upp min bulle också. Hade en stor klump i magen som bara växte sig större och större allt eftersom. Tills det äntligen var dags. Den fruktade uppkörningen. Som tydligen gick galant. Jag trodde att jag verkligen hade råkuggat eftersom jag lade märke till att jag bara hade kryss under i-rubriken. Shit liksom, inte godkänd på ett enda moment! Men efter att ha hört "Du är godkänd" insåg jag att jag inte gjort några fel alls. Luften gick liksom ur mig och jag kände mig sådär fånigt dum med ett enda stort leende på läpparna. Sen steg jag ut ur bilen på darriga ben och tackade Wille för all hjälp. Hörde en bil tuta och såg att det var pappa. Han kom emot mig med öppna armar och såg sådär stolt ut som bara föräldrar kan göra. Jag satte mig i bilen - förarsätet, ingen skylt där bak - och körde in mot stan för att hämta storebror och Viktor. Lite senare körde jag, helt själv med alldeles för hög musik, ut mot sjukhuset och hämtade mamma. Har åkt runt och bara njutit mer eller mindre hela kvällen. Det smakar liksom frihet alltihop. Såna här ögonblick gäller det att ta vara på. De växer inte på träd och kan aldrig upplevas igen. Jag är bara så lättad. Så glad. Så fri.

Jag saknar dig.