GET IT ON

Vi var hos mormor och farmor idag. Mormor kändes relativt pigg, men jag fick verkligen kämpa för att hålla tillbaka tårarna när hon höll om mig och sa att hon var glad att jag fanns. Samma känsla infann sig när farmor la sin hand på min och bad mig att snart komma tillbaka igen. Jag lovade, dyrt och heligt, att det inte skulle dröja länge till nästa gång. Trots att det är så fruktansvärt smärtsamt att se dem så här, är jag väl medveten om att det inte finns någon tid att förlora. Jag trodde att jag kanske skulle ha lyckats vänja mig vid att det är så här det är och att det bara kommer bli sämre, men det går inte. Varje gång är lika chockerande och fruktansvärd. Och jag älskar dem så ofattbart mycket. Det är just därför det gör så ont. De jag älskar förtvinar och jag kan bara se på. Jag önskar att jag kunde bota det onda och göra allt bra igen, men det kan jag inte. Jag önskar att jag kunde lova dem att det finns en himmel bortom gryningen där allt är vackert, lugnt och evigt, men inte heller det kan jag.


Om aftonen är fylld av gråt
Då vänner måste skiljas åt
En bättre morgon snart du ser
Då ingen gråt ska finnas mer