GET IT ON

Jag har alltså varit vaken sen 07.30 igår morse. Det är nästan 40 timmar. Och natten innan blev det sisådär fyra timmars sömn, och uppstigning före 05.00. Jag borde med andra ord va halvt medvetslös vid det här laget, men det konstiga är att jag inte ens är trött. Behöver jag inte sova som vanliga människor? Är det nån som drogar mig med uppåttjack i smyg?

Jag vet att jag tagit upp det här förut, att jag sover på tok för lite. Men jag förstår mig helt enkelt inte på mig själv. Tror hela tiden att jag ska ta igen den sömnen jag missat som vanliga människor gör när de sovit för lite. Men att sova i tolv timmar i sträck finns helt enkelt inte i min värld. Jag får va glad om jag lyckas sova hälften så många timmar. Och det handlar inte om att jag försöker hålla mig vaken. Snarare tvärtom. Jag vill ju sova. Att sova är skönt. Och välgörande. Och livsviktigt. Or so I thought... Är jag ensam om att va så här eller finns det fler sömnlösa själar där ute?

Nu ska jag släcka ner och göra ett uppriktigt försök att va normal. Godnatt!

I morse blev jag väckt av att de ringde från jobbet. Jag förstår inte varför jag envisas med att ljuga varje gång de ringer på morgonen. När de frågar: "Väckte jag dig nu?" svarar jag alltid: "Nej, nej, jag var redan vaken!" trots att det hörs lång väg att jag sov tio sekunder tidigare. Och det är ju inte direkt konstigt om man inte vaknat än när klockan bara är strax efter åtta. Som om de skulle se ner på mig för att jag faktiskt sov. Knappast. Hur som helst, fick ändra lite i planerna. Hade tänkt bjuda Hanna på födelsedagsbrunch vid 11-tiden, men i stället blev det lunch efter att jag slutat vid 13. Fick inte med mig kameran i morse när jag skyndade iväg till jobbet, men åt i alla fall honungsglazerade revbensspjäll, nudelwok med räkor och lite allt möjligt gott från den stora salladsbuffén. Sen kaffe och kaka på det.

När jag kom hem bokade jag tågbiljett till Uppsala. Precis efter ringde de från jobbet och frågade om jag kunde jobba 12-21.18 i morgon. Men icke. För i morgon kl. 05.53 sätter jag mig på tåget som tar mig till min allra finaste vän. I tidigaste laget kan tyckas, men det var den enda sista minuten-biljetten som fanns och det medför ju faktiskt bara att vi hinner umgås ännu lite mer. Hemresa har jag inte bokat nån än. Kanske stannar jag i Uppsala för gott...

Helt okej dag på jobbet. Fint att praktikanten går med på kvällen den här veckan för att lära sig kvällsrutinerna, städningen blir klar på nolltid. Och i morgon. Underbara fredag. Från början var det tänkt att jag skulle jobba 14-21.18 i kassan, men så behövdes det folk i charken så nu ska jag va där i stället. Bästa tiden: 7.42-14. Jag grät nästan av lycka när fredagsmyset plötsligt var räddat. I smyg förstås. Däremot grät jag nästan av helt andra orsaker när jag kom hem från jobbet igår och fick se köket. Eller vad som var kvar av det. Ett kökslik. Alla skåp och kakelplattor var borta. Spisen/ugnen stod mitt i rummet, mikron i vardagsrummet osv... Idag tog de bort vattentillförseln i köket så nu får vi diska och hämta vatten i tvättstugan. Känns bra att vi blir bjudna på mat på jobbet i morgon. Eller ja, det är ju vi i charken som tillagar den som vanligt, men i alla fall. Grillad lax, bakad potatis, sallad och romsås. Kommer bli en fin fredag. En bra start på en bra helg?

Sovit katastrofalt dåligt. Högst tre timmar. Trodde det var ett skämt när det ringde i morse. Jobbet. Ska inte dit förrän kl. 11 men kunde inte somna om, så gick upp och åt frukost, läste tidningen, tog en dusch och letade efter min mössa som är spårlöst försvunnen. Fantastiskt bra start på dagen. Dessutom har vi börjat riva i köket. Hittar ingenting längre. Tog mig en evighet att hitta kanelen förut. Lika bra att vänja sig i och för sig, för värre lär det bli. Hade ju tänkt ha en riktig bakdag idag eftersom jag inte kommer kunna baka på ett tag framöver, men får väl helt enkelt klara mig utan och hoppas att ugnen och spisen står kvar även i morgon.

Nu måste jag göra mig i ordning. Tillbaka efter kl. 20.

Mamma ringde nyss. De är på väg hem. Min spontana reaktion var egentligen att skrika: "NEJ!" men på nåt sätt lyckades jag låta bli. De skulle ju inte komma hem förrän i morgon eftermiddag, men pga. vissa oförutsedda händelser blir det alltså redan idag. Min första tanke var att farmor hade dött. Luften gick ur mig lite. Vet inte om jag hade fixat ett sånt bakslag idag, när större delen av gårdagen var en enda lång uppförsbacke. Jag som hade planer för den här dagen. Eller egentligen inga större planer alls, men det var ju just det som var själva grejen: att få va ensam och bara njuta av tystheten.

Hur som helst, nu blir det TV-spel à la PS3 i några timmar innan det är slut på friden.

Jag erkänner, ibland går inte hissen riktigt ända upp. Det var nämligen 23-årsgräns dit jag skulle igår. Jag är som bekant blott 21 år gammal, fyller 22 i december. Skulle jag ljuga om min ålder kunde jag väl åtminstone sagt att jag var 23, men nej, tydligen tänkte jag inte så långt. "Men det är väl bra att du är ärlig, Malin?" sa en vän, men nu var det ju tyvärr inte riktigt så, utan jag ljög bara väldigt dåligt. Vakten tyckte nog att jag var rolig i alla fall, han var nämligen snäll och släppte in mig ändå.

- Hej, jag är 22!
- Öh, jaha..?
- Ja, 22 och tjej! Vilken fin hörsnäcka du har förresten.
- Haha, men varför säger du att du är 22? Jaja, gå in då innan jag ångrar mig.

Jag lever. Knappt. Nu poppar jag partyplaylisten och laddar inför spontanfest. Passar på eftersom jag (antagligen?) är ledig i morgon, men jobbar lördag. Och nu måste jag rusa! Puss!