GET IT ON

Gah, jag är vansinnigt trött! Vansinnigt. Kom hem halv två igår, somnade vid tre kanske. Börjar jobba klockan elva idag och det är pingst som tydligen är en av de största högtiderna i Tyskland, så det kommer va fullt ös både idag och i morgon. Idag har jag teildienst (vilket innebär att man har en paus mitt på dagen, så jag jobbar 11 till sisådär 15, beroende på hur mycket folk det är, sen har jag paus och ska tillbaka vid 18 och jobba till stängning) vilket jag inte gillar det minsta, plus att det är söndag vilket innebär att det kommer ta ännu längre tid att stänga på kvällen eftersom inga stolar får stå på kvar på golvet när städtanterna kommer. Varför jobbar jag alltid söndagskvällar?

Det har förresten börjat en ny kille också. Han heter Seyfou, är arton år och lärling. Han frågade vad jag gjorde när jag var ledig och när jag berättade om min patetiska fritid tyckte han att jag skulle följa med på disco. Jag frågade när han hade tänkt sig att det skulle gå, eftersom vi aldrig är lediga samtidigt. Just det. Men visst, jag kan gå själv och skaka rumpa. Där kanske det åtminstone finns nån i min egen ålder, och inte 40-åriga MC-killar från Belgien eller Holland eller whatever (som igår) som säger: "Hallo Liebling, hast du einen Freund?" Jag svarar alltid att jag har pojkvän. Hemma i Sverige. Undrar vem han är. Han verkar snygg.

Nu ska jag försöka sova lite till.


Ps. Igår fick jag två fina sms från Emily och Elin. Jag läste dem på jobbet och kollegorna sa: "Was ist los?" när de såg min första reaktion. Glittrande ögon övergick snart till ett genuint leende och fy fan vad jag saknar er. Finafinafina. ♥

Idag var en bättre dag. Det var lagom mycket att göra och de gånger jag hade behövt va på två ställen samtidigt var Heike, Maike eller Alex där och fyllde tomrummet. Senare på eftermiddan när det bara var jag och Maike och det var lugnt hämtade jag mitt arbetskontrakt och bad Maike förklara för mig vad det egentligen stod. Byråkratiska termer på svenska kan va svårt, och ni kan ju föreställa er hur det är på tyska. Jag berättade om min hemlängtan, att jag kände mig ensam på fritiden och otillräcklig på jobbet eftersom chefen hela tiden gnällde och aldrig verkade nöjd. Så var det dags att stänga caféet och Heike kom tillbaka från sin fyratimmarspaus. Under tiden jag pysslade i caféet berättade Maike för Heike om vad jag hade sagt, och när jag kom tillbaka till restaurangen och satte mig ner för att räkna pengar satte sig Heike bredvid mig, tittade mig djupt i ögonen och bad mig berätta hur jag kände. Så jag drog allt en gång till. Och hon förstod precis, sa att hon tyckte det var jättesynd om jag bestämde mig för att åka hem, både för min egen och deras skull. Tydligen är jag inte den ende som upplevt det här med att aldrig riktigt räcka till. Det är tydligen något som chefen gjort ett antal gånger och det drabbar alltid den som är sist in och som fortfarande inte kan allt. Både Heike och Maike sa till mig att strunta i det, tänka "FUCK YOU!", nicka och le inställsamt nästa gång hon gnäller. Och så kom det. Det där jag aldrig riktigt lyckats hantera. När man känner sig ledsen, sårbar och liten och nån är sådär jättejättesnäll mot en att man inte kan göra annat än att börja gråta. "Du kannst immer mit mir sprechen. Du kannst mit mir lachen.. und weinen," sa Heike, drog mig intill sig och kramade mig hårthårt. Jag grät varma tysta tårar och släppte alla hämningar. Hon sa åt mig att ta en dusch, köpa nåt gott och komma ner till restaurangen efter åtta när livemusiken dragit igång för att dricka lite vin och bara ta det lugnt. Jag gick hem, köpte lite tröstchoklad, duschade och satte mig här. Har redan borstat tänderna och känner inte för att dricka vin. Inte ensam iallafall. I morgon kanske.

Jag ger det några dagar till. Lite tid att känna efter. Att jag fick prata ut, gråta och kramas förändrar inte det faktum att jag är ensam och olycklig. Fick förresten två fina sms idag. Ett från Elin som gjorde mig sådär tårögd igen (känslig någon?) och ett från Flacken som fick mig att längta hem mer än någonsin. Igår var det Karin som var en ängel, och dessförinnan var det Henke och Therese. Tack för att ni bryr er. Jag må va ensam här, men i Arvika har jag verkligen fantastiskt fina vänner. Jag älskar er.

Så många tankar som virvlar runt. Jag har världens bästa mamma. Som älskar mig sådär villkorslöst som bara mammor kan. Som säger att jag har rätten att göra ett val, att jag ska fokusera på mig själv och utgå ifrån vad jag känner och vad som är bäst för mig. Inte låta de andra tankarna styra. De där mörka som viskar uppmanande om att fatta dåliga beslut. Jag vill inte mer.

Vilken jävla skitdag. Min chef var en riktig nazikärring och skällde på mig for no reason whatsoever. Två av gästerna sa senare till mig: "Din chef var inte alls särskilt trevlig mot dig förut. Lilla vän.." Var tvungen att vända mig bort och låtsas göra nånting annat i några sekunder för att de inte skulle se att jag kämpade mot tårarna. Hade hand om både caféet och borden ute på gatan och plötsligt var allt fullt och jag sprang som en tok fram och tillbaka. Kan tyvärr inte dela på mig och va på två ställen samtidigt, hur gärna jag än skulle vilja. Trots att jag gör så gott jag kan är det tamigfan aldrig bra nog, och det bryter ner mig totalt.

Men allt idag var faktiskt inte skit. Det bästa var milkshaken jag fick, bara sådär, av killen på restaurangen mittemot. Och spanjorerna som sa: "Oh sweetie, are you having a rough time?" och sen gav mig lite extra dricks. Och de fem engelska pojkarna som var mina sista gäster på caféet. En av dem sprang efter mig för att betala när jag gick till restaurangdelen och vi började prata. Han var fjorton år och på skolresa. En halvtimme senare, när jag höll på att bära in alla stolar och bord i caféet kom han tillbaka.

- Er... How old are you?
- I'm 20, turning 21 this year.
- Oh... 20, okay. And... What's your name?

Så frågade han lite om hur jag hade det här, vart i Sverige jag kom ifrån osv. Till slut bad han om att få min mejladress. "You can write to me whenever you feel lonely. I mean, I'm just an hour away and I really wouldn't mind talking to you. You know, if you want to.." Jag menar, grabben var fjorton år och alla hans kompisar stod och tittade på tjugo meter bort. Han ska ha cred för att han vågade, det var riktigt modigt gjort. Så jag bad honom skriva sin mejladress på en lapp. Han sa hej då med världens största leende på läpparna och gick sin väg. En minut senare kom han tillbaka och frågade om inte jag kunde skriva ner min adress också, för säkerhets skull. Den här gången följde kompisarna med hela vägen fram. Självklart kunde han få min adress. Så jag skrev en lapp, lämnade över den, blinkade, och tryckte hans hand lite extra bara för att låta honom imponera på sina vänner. Utan att skryta kan jag säga att jag gjorde den killens dag. Ögonen lyste och vännerna dunkade honom i ryggen. "Way to go!"

That's all I get. Gubbsjuka pensionärer och småpojkar. Och män som kommenterar att jag är brunett och inte blond, och att det helt enkelt inte går ihop eftersom deras våta dröm om svenska flickor innehåller en blond kalufs. Tut mir leid, aber ich komme trotzdem aus Schweden. Småpojkarna är mina favoriter. De är iallafall söta.

An idea starts taking form. För att du inte bara hörde vad jag sa, utan faktiskt lyssnade till det och kom med ett svar som visade att du förstod. Inte bara: "Det går över, det blir bättre" utan också: "Du verkar inte må särskilt bra, är det verkligen värt det?" Ni vet bara halva sanningen. Det finns en stor skärva av mitt splittrade liv som jag inte tar upp här. It cuts too deep to pull out, but if I did... would it finally stop hurting?

Dags att göra sig i ordning för ännu ett jobbpass.

Mamma ringde förresten i morse. Hon och pappa är i Småland över helgen och hälsar på Inger och Janne. Vi pratade i knappt åtta minuter om lite allt möjligt. Jag stammade och fick ur mig en rad osammanhängande meningar när jag försökte berätta om gårdagen. Hade problem med svenskan. Helt ärligt alltså. "Men herregud, jag kan ju tamigfan inte ens prata svenska längre," sa jag argt och mamma skrattade mjukt i andra änden av luren. "Men lilla gumman..," sa hon med världens mammigaste röst och jag fick tårar i ögonen. Fast det sa jag förstås aldrig nånting om. Jag är ju modig och allt det där. Inte gråtmild och skör.

På väg hem från affären. Stannar till på ett bageri för att köpa en kaka. Det finns ingen ledig bänk i solen så jag frågar en mer eller mindre tandlös äldre farbror om jag får sätta mig bredvid honom och visst går det bra. Plockar upp min kaka och sätter mig tillrätta. Farbrorn kommenterar min Penny-kasse (där jag handlat) och frågar om de fått nya kassar. Svarar att jag är från Sverige och att jag aldrig handlat där förut. "Ach so," säger farbrorn och tittar på min kaka. Plötsligt reser han sig upp och säger att han ska köpa en kopp kaffe till mig, för tydligen kan man inte äta kakor utan kaffe. Jag har inte mage att säga att jag inte är sådär stormförtjust i kaffe och att jag definitivt inte vill dricka nåt varmt när det är hundra grader varmt i solen. Han kommer tillbaka med en rykande kopp kaffe och jag dricker plikttroget upp. Vi börjar prata, om allt möjligt konstigt. Han är författare av nåt slag, och skriver visst musik också. Jag får ett litet visitkort. Werner heter han. Så frågar han om jag har några hobbies. Svarar skämtsamt att jag inte har några, förutom att gå promenader och äta glass. Innan jag ens hunnit blinka har han rest sig upp och stegar iväg mot närmaste glasskiosk. En minut senare är han tillbaka med en stor våffla och tre olika kulor glass. Jag slickar tacksamt i mig glassen på tre röda. Han frågar om jag vill följa med ner till Rhen och sätta mig där istället. Så inser jag att jag nog måste skynda hem med mina inhandlade varor innan de blir förstörda. Han börjar prata om att vi kan ta en omväg innan jag går hem och kyla ner mina varor. Tycker att gubben börjar bli lite väl konstig och upptäcker att han har en lillfingernagel som är tre centimeter för lång. Och de där färgglada glasögonen jag tyckte var charmiga från början känns plötsligt bara skrämmande. Jag menar, vilken normal person skulle sätta på sig ett par såna? Så jag tackar för kaffet och glassen, säger nåt om att jag måste hem och ringa mamma och reser mig upp för att gå. Då händer det som inte får hända. Gubben reser sig också upp och hämtar sin cykel. Fort som attan säger jag hejdå och halvspringer hem. Kastar en blick bakåt och ser att han följer efter. Ökar på takten, tar en omväg och skyndar in på mitt rum. Safety.

Och nu inser jag: han vet vad jag heter och vart jag jobbar. Jag är tydligen inte gammal nog att veta att man inte ska prata med främlingar. Nåja, gratis kaffe och glass är väl aldrig fel? Och jag slapp va ensam i några timmar. Eh. Ärligt talat, är det för mycket begärt att en normal person i lagom ålder ska fatta intresse för mig? Det verkar nästan så...

Idag låg det ett grönt paket på innergården och väntade på mig. Från Sverige. Förväntansfull plockade jag upp paketet, klämde lite på det (tyckte att det var förvånansvärt platt), och gick tillbaka upp till mitt rum. Så rev jag loss tejpen, öppnade det och fick se - till min stora förvåning - att det var tomt. Helt tomt. Paketet var från mamma. Det skulle ha innehållit tidningar, lotion, godis och det viktigaste av allt: min sladd till kameran. All gone. Nån idiot måste ha öppnat paketet, länsat det, och limmat ihop det igen. Så jag gick till posten för att reklamera, och självklart kom jag precis lagom till deras lunchpaus. Jag var en ynka minut för sen. Gick hem, satte mig i soffan och kämpade mot tårarna. Jag orkar inte med sånt här nu.

Skrevs igår, 11/5:

Jag äter italiensk glass som smakar popcorn och kakor i regnet - en liten detour efter en helvetisk dag på jobbet (dock drygt 500 kr i dricks, and I was worth every penny - jag slet verkligen häcken av mig!) - när en kompis till Heikes man åker förbi i sin bil:

- Wo willst du?
- Nach Hause.
- Warte, ich komme zurück!

Så åker han och vänder, kommer tillbaka och öppnar bildörren åt mig. "Jaha," tänker jag när jag sätter mig i framsätet, "det tar mig drygt en minut att gå hem men betydligt längre med bil." Fast den här snubben har inga som helst planer på att köra mig hem. Han vet inte ens vart jag bor, vilket jag tar som en självklarhet när han gasar på och kör vidare. Huxflux är vi uppe på nåt berg med utsikt över hela Rüdesheim. En helt fantastisk utsikt, trots regnet. Han börjar prata om att det är den mest romantiska plats han vet. "What?!" tänker jag och blir rädd. Vi pratar om en 30-åring från Algeriet som redan fått sina första grå strån. Han frågar om min pojkvän tycker att det är jobbigt att jag ska spendera sommaren i Tyskland. (Indirekt frågar han förstås om jag har en pojkvän.) Jag drar en vals om att mein Schatzi såklart inte gillar det, men att vi är så kära att vi försöker ge det en chans. Pfft, I'm such a liar, men vad skulle jag ha gjort? Tydligen räcker det inte. Killen frågar mig om mitt mobilnummer, och vad jag gör på fredag. Han måste ha kollat mitt schema eller nåt på restaurangen, för fredag är enda dagen jag är ledig. GUD, HJÄLP MIG! Han frågar om jag får ha besök på mitt rum och än en gång ljuger jag. På fredag kommer han ringa mig och vilja träffas. "Was magst du zu tun?" Vad jag gillar att göra? Eh, att vara ifred? Han vill visa mig Mainz, Frankfurt, Rhen.. Where's my soldier when I need one?

I morgon ska jag och Sanaa åka till Wiesbaden och försöka fixa Internet. Greatness!

---

Och nu äntligen har jag Internet. Visst, det går i ultrarapid men det fungerar åtminstone, och det enda som behövdes var ett litet USB-stick. Wiesbaden var förresten betydligt större än jag hade förväntat mig. Vi började med att kolla in Zara and I liked it! Hittade en tokfin topp som självklart inte fanns i min storlek. Hur som helst, börjar jobba kl. 18 ikväll vilket inte hör till vanligheterna. Brukar börja 11 eller 14 och gå till stängning, vilket är allt mellan 19 och 00.30. Jag är den enda som jobbar sex dagar i veckan, de andra har två lediga dagar. Sucks, men å andra sidan har jag inte sådär jättemycket att göra på fritiden. Och nej, Algerietsnubben räknas inte!