Mamma ringde förresten i morse. Hon och pappa är i Småland över helgen och hälsar på Inger och Janne. Vi pratade i knappt åtta minuter om lite allt möjligt. Jag stammade och fick ur mig en rad osammanhängande meningar när jag försökte berätta om gårdagen. Hade problem med svenskan.
Helt ärligt alltså. "Men herregud, jag kan ju tamigfan inte ens prata svenska längre," sa jag argt och mamma skrattade mjukt i andra änden av luren.
"Men lilla gumman..," sa hon med världens mammigaste röst och jag fick tårar i ögonen. Fast det sa jag förstås aldrig nånting om. Jag är ju modig och allt det där.
Inte gråtmild och skör.