GET IT ON

Åker 12.45, har tid hos tandläkaren 13.00. Minuterna går och plötsligt är det helt tomt i väntrummet. Så blir klockan 13.17 och Robin kommer in. Han har tid 13.20, hos Monika. Men det har ju jag också! 13.20 kommer Monika och hämtar Robin, och jag blir ensam igen. Som ett frågetecken sitter jag där. Går till receptionen: "Ursäkta, men ska jag va här överhuvudtaget idag? På min lapp stod det att jag har tid hos Monika idag, 13.00 men.." Världens trevligaste människa sitter på andra sidan disken och knappar in mina uppgifter på datorn. Det visar sig att jag tydligen inte har tid förrän tolfte juni. Den trevliga människan springer in till Monika och frågar om hon har någon ledig tid senare idag, och halv fyra har Monika en lucka i schemat då jag kan få göra min undersökning som går på sisådär en kvart. Men jag har väntat tillräckligt.. Så kommer jag hem och tittar på lappen jag fick förra veckan där det klart och tydligt står: 2007-05-15 kl. 13.00. Blir sådär lagom bitter. Själv måste man betala om man skulle råka glömma bort en tid, but not the other way around..

Så till lite gladare saker. Idag utgjorde jag toppen av vår mänskliga pyramid. Vi var precis tillräckligt många för att pyramiden överhuvudtaget skulle räknas så ingen kunde hjälpa mig att klättra upp. Kändes en aning osäkert högst upp. Det blåste storm och obalansen var ett faktum och sen är jag inte direkt överförtjust i att trampa på mina kära klasskamrater, men till slut stod vi där som en pyramid och Damir lyckades fånga allt på bild - efter många om och men.

Så har jag provat på att vara tiger också. Det läskiga var att man hela tiden glömde bort hur man såg ut, så därför fattade man inte först när folk inte tog en på allvar. Å andra sidan är det väl inte så konstigt kanske. Hade själv stora problem med att lyssna när Tiger-Inga gick igenom översättningen till en text på spanskan. Kul idé hursomhelst, Malin. Jag gillade att vara tiger. Och Andreas, I may look hideous to you, but I honestly think that we all looked kinda cute. ^^

Så smyger de sig på. Försiktigt till en början, nästan omärkbart. Men så får de fäste.. Minnena från förr, tankarna om framtiden. Det är inte så här jag vill minnas dig, men det enda jag ser nu är sjukdomen. Den lyser igenom så starkt nu att det inte går att blunda för den. Det har det inte gjort på länge. Ändå blundar jag; skrattar när jag egentligen vill gråta, sitter tyst när jag egentligen bara vill skrika. Att jag saknar dig. Att jag älskar dig. Att jag vill rädda dig. Men jag kan inte.. Du är så rädd och när jag borde vara stark blir jag bara svagare.

Förlåt mig för att jag inte räcker till.