GET IT ON

Idag var en bättre dag. Det var lagom mycket att göra och de gånger jag hade behövt va på två ställen samtidigt var Heike, Maike eller Alex där och fyllde tomrummet. Senare på eftermiddan när det bara var jag och Maike och det var lugnt hämtade jag mitt arbetskontrakt och bad Maike förklara för mig vad det egentligen stod. Byråkratiska termer på svenska kan va svårt, och ni kan ju föreställa er hur det är på tyska. Jag berättade om min hemlängtan, att jag kände mig ensam på fritiden och otillräcklig på jobbet eftersom chefen hela tiden gnällde och aldrig verkade nöjd. Så var det dags att stänga caféet och Heike kom tillbaka från sin fyratimmarspaus. Under tiden jag pysslade i caféet berättade Maike för Heike om vad jag hade sagt, och när jag kom tillbaka till restaurangen och satte mig ner för att räkna pengar satte sig Heike bredvid mig, tittade mig djupt i ögonen och bad mig berätta hur jag kände. Så jag drog allt en gång till. Och hon förstod precis, sa att hon tyckte det var jättesynd om jag bestämde mig för att åka hem, både för min egen och deras skull. Tydligen är jag inte den ende som upplevt det här med att aldrig riktigt räcka till. Det är tydligen något som chefen gjort ett antal gånger och det drabbar alltid den som är sist in och som fortfarande inte kan allt. Både Heike och Maike sa till mig att strunta i det, tänka "FUCK YOU!", nicka och le inställsamt nästa gång hon gnäller. Och så kom det. Det där jag aldrig riktigt lyckats hantera. När man känner sig ledsen, sårbar och liten och nån är sådär jättejättesnäll mot en att man inte kan göra annat än att börja gråta. "Du kannst immer mit mir sprechen. Du kannst mit mir lachen.. und weinen," sa Heike, drog mig intill sig och kramade mig hårthårt. Jag grät varma tysta tårar och släppte alla hämningar. Hon sa åt mig att ta en dusch, köpa nåt gott och komma ner till restaurangen efter åtta när livemusiken dragit igång för att dricka lite vin och bara ta det lugnt. Jag gick hem, köpte lite tröstchoklad, duschade och satte mig här. Har redan borstat tänderna och känner inte för att dricka vin. Inte ensam iallafall. I morgon kanske.

Jag ger det några dagar till. Lite tid att känna efter. Att jag fick prata ut, gråta och kramas förändrar inte det faktum att jag är ensam och olycklig. Fick förresten två fina sms idag. Ett från Elin som gjorde mig sådär tårögd igen (känslig någon?) och ett från Flacken som fick mig att längta hem mer än någonsin. Igår var det Karin som var en ängel, och dessförinnan var det Henke och Therese. Tack för att ni bryr er. Jag må va ensam här, men i Arvika har jag verkligen fantastiskt fina vänner. Jag älskar er.