GET IT ON

På väg hem från affären. Stannar till på ett bageri för att köpa en kaka. Det finns ingen ledig bänk i solen så jag frågar en mer eller mindre tandlös äldre farbror om jag får sätta mig bredvid honom och visst går det bra. Plockar upp min kaka och sätter mig tillrätta. Farbrorn kommenterar min Penny-kasse (där jag handlat) och frågar om de fått nya kassar. Svarar att jag är från Sverige och att jag aldrig handlat där förut. "Ach so," säger farbrorn och tittar på min kaka. Plötsligt reser han sig upp och säger att han ska köpa en kopp kaffe till mig, för tydligen kan man inte äta kakor utan kaffe. Jag har inte mage att säga att jag inte är sådär stormförtjust i kaffe och att jag definitivt inte vill dricka nåt varmt när det är hundra grader varmt i solen. Han kommer tillbaka med en rykande kopp kaffe och jag dricker plikttroget upp. Vi börjar prata, om allt möjligt konstigt. Han är författare av nåt slag, och skriver visst musik också. Jag får ett litet visitkort. Werner heter han. Så frågar han om jag har några hobbies. Svarar skämtsamt att jag inte har några, förutom att gå promenader och äta glass. Innan jag ens hunnit blinka har han rest sig upp och stegar iväg mot närmaste glasskiosk. En minut senare är han tillbaka med en stor våffla och tre olika kulor glass. Jag slickar tacksamt i mig glassen på tre röda. Han frågar om jag vill följa med ner till Rhen och sätta mig där istället. Så inser jag att jag nog måste skynda hem med mina inhandlade varor innan de blir förstörda. Han börjar prata om att vi kan ta en omväg innan jag går hem och kyla ner mina varor. Tycker att gubben börjar bli lite väl konstig och upptäcker att han har en lillfingernagel som är tre centimeter för lång. Och de där färgglada glasögonen jag tyckte var charmiga från början känns plötsligt bara skrämmande. Jag menar, vilken normal person skulle sätta på sig ett par såna? Så jag tackar för kaffet och glassen, säger nåt om att jag måste hem och ringa mamma och reser mig upp för att gå. Då händer det som inte får hända. Gubben reser sig också upp och hämtar sin cykel. Fort som attan säger jag hejdå och halvspringer hem. Kastar en blick bakåt och ser att han följer efter. Ökar på takten, tar en omväg och skyndar in på mitt rum. Safety.

Och nu inser jag: han vet vad jag heter och vart jag jobbar. Jag är tydligen inte gammal nog att veta att man inte ska prata med främlingar. Nåja, gratis kaffe och glass är väl aldrig fel? Och jag slapp va ensam i några timmar. Eh. Ärligt talat, är det för mycket begärt att en normal person i lagom ålder ska fatta intresse för mig? Det verkar nästan så...