Reunion (and I still love you)
Datum: 2007-07-22 Tid: 20:55:33
Hur många år har gått sen vi spelade tillsammans? Jag vet faktiskt inte riktigt, men det är alldeles för många. Idag var det dags igen. Vårt drömlag, Jössefors 88-lag (blandat 88:or & 89:or), spelade match igen. Vi mötte en blandning av Kronans A-lag och det Jössefors som finns idag. Helt otippat vann vi (!) med 7-5 och jag älskade varje sekund. Från den obefintliga uppvärmningen (vi stod och lattjade i en ring och skrattade) till den trevliga avslutningen vid grillen. Tack för ännu en sån där minnesvärd kväll som man bara kan uppleva tillsammans med er. Alla ni utgör en stor del av min barndom och uppväxt, och det var helt fantastiskt att få skapa ännu mer historia tillsammans. Jag glömmer er aldrig.
Om knappt en timme kommer mamma och pappa hem. Ska bli intressant att se hur bruna de är och vad de köpt med sig från Grekland (och taxfreen!). Det har varit en skön vecka, men det gör inte så mycket att de kommer hem. Jag gillar ensamheten, men om det nu blir så att jag flyttar till Stockholm kommer jag nog få vara ensam så mycket jag vill och kanske ännu mer.
Farmor ringde i natt. Det var nästan lite obehagligt. Klockan var strax efter tre och jag hade precis somnat när jag vaknade av att telefonen ringde. Jag fattade knappt att det var hon först. Det fanns inte ens i min värld att hon kunde vara vaken så sent, och låta så pigg - som om hon inte var det minsta trött och inte ens börjat tänka på att gå och lägga sig. Hon som alltid brukade gå och lägga sig runt tio förr. Hon frågade efter pappa. Jag förklarade att han var i Grekland men att han skulle komma hem idag. Vi sa hejdå och jag la mig ner i sängen igen. Trettio sekunder senare ringde det igen. Jag kunde inte förmå mig att svara. Det ringde.. i en evighet. Jag låg och önskade att det skulle ta slut nån gång; att det skulle bli tyst, för av nån anledning gav signalen mig rysningar. Man ringer inte tre på natten för att kallprata. Man ringer inte tre på natten för att be om att bli hämtad.
Inte om man är min farmor.
Du skulle bara veta. Han tycker synd om dig. Och det gör nästan jag också. Men bara nästan.
Om knappt en timme kommer mamma och pappa hem. Ska bli intressant att se hur bruna de är och vad de köpt med sig från Grekland (och taxfreen!). Det har varit en skön vecka, men det gör inte så mycket att de kommer hem. Jag gillar ensamheten, men om det nu blir så att jag flyttar till Stockholm kommer jag nog få vara ensam så mycket jag vill och kanske ännu mer.
Farmor ringde i natt. Det var nästan lite obehagligt. Klockan var strax efter tre och jag hade precis somnat när jag vaknade av att telefonen ringde. Jag fattade knappt att det var hon först. Det fanns inte ens i min värld att hon kunde vara vaken så sent, och låta så pigg - som om hon inte var det minsta trött och inte ens börjat tänka på att gå och lägga sig. Hon som alltid brukade gå och lägga sig runt tio förr. Hon frågade efter pappa. Jag förklarade att han var i Grekland men att han skulle komma hem idag. Vi sa hejdå och jag la mig ner i sängen igen. Trettio sekunder senare ringde det igen. Jag kunde inte förmå mig att svara. Det ringde.. i en evighet. Jag låg och önskade att det skulle ta slut nån gång; att det skulle bli tyst, för av nån anledning gav signalen mig rysningar. Man ringer inte tre på natten för att kallprata. Man ringer inte tre på natten för att be om att bli hämtad.
Inte om man är min farmor.
Du skulle bara veta. Han tycker synd om dig. Och det gör nästan jag också. Men bara nästan.
Kommentarer
» Karin
*Kramar om hårt*
2007-07-22 @ 21:40:01
Trackback
