GET IT ON

Det kallade farmor mig och pappa när vi kom och hälsade på idag. När det glimtar till, som när hon frågade hur jag har det i Stockholm och hur mormor mår, då blir jag helt varm inombords. Bara en sån - för andra helt naturlig - grej känns stor. Och när jag håller hennes hand så vet jag att hon vet; att vi finns där, att vi älskar henne. Det är en vidrig sjukdom som slagit rot i hennes kropp, och jag hoppas hela tiden att den inte ska ta henne ifrån oss. Inte mer, det räcker nu. Det finns fortfarande en liten strimma ljus kvar. Snälla, låt det inte bli helt svart.