GET IT ON

Den här arbetsdagen hade varit helt okej, om det inte varit för den där tiondels sekunden då jag glömde bort att akta mig för klingan i maskinen man skär skinka i. Skulle ta bort en liten foliebit, när det plötsligt satt mer än en foliebit i vägen för skinkan. "Eh, alltså... Micke, du får nog ta över här för nu skar jag mig." Jag tror jag var i något slags chocktillstånd i början. Det kändes inte ens, blodet rann och jag bara stirrade på det som ett fån. Och det slutade aldrig att blöda. Det krävdes fem plåster för att få stopp på det. Fick be Katrin om hjälp att sätta på plåster, eftersom det blödde så mycket att jag inte kunde göra det själv. Hon vågade knappt titta på det. En hudflik hängde löst från mitt pekfinger. Stannade kvar och hjälpte Micke med det sista, trots att han sa åt mig att åka hem. Kändes så taskigt att lämna honom ensam. På vägen hem var jag riktigt illamående, och med gråten i halsen trampade jag hem till mamma som blev alldeles översiggiven och tog med mig över till Wilma som jobbar på sjukhuset. Och det var precis vad hon gjorde ikväll, så Tore fick titta på det istället. Han tyckte vi skulle åka till akuten och låta dem se över det. Kom precis hem därifrån. Behövde inga stygn (thank god!), utan de "tejpade ihop" det istället och satte ett sånt där bra plåster över. Jag ser ut att förbli en människa med tio fingrar även i framtiden.