GET IT ON

För er som inte vet så har jag en Alzheimerssjuk farmor som bor på ett hem för demenssjuka. Hon har varit sjuk länge och gradvis blivit sämre och sämre, och personalen har vid ett flertal tillfällen sagt till oss att förbereda oss på att hon inte kommer vara i livet så länge till. Det var längesen hon kände igen oss eller visste vilka vi var. Oftast när man hälsar på henne sitter hon i en stol eller ligger i sin säng och stirrar tomt ut i luften. Vissa gånger är hon glad och yrar om allt möjligt, andra är hon aggressiv och skriker åt en att lämna henne ifred. Jag har inte orkat hälsa på henne sen jag kom tillbaka från Tyskland, eftersom det känns som att minnet av den hon en gång var bara blir svagare för varje gång. Jag vill minnas henne som den farmor hon var när hon var frisk och stekte plättar och bakade bullar, inte som nu när allt man ser är sjukdomen. Hon ringde precis (med lite hjälp av personalen) och ville att pappa skulle komma och hämta henne. Mamma och pappa brukar hälsa på henne en gång i veckan, och oftast blir det på söndagar, men idag blev det inget. Tydligen har hon varit jättepigg de senaste två dagarna, pratat oupphörligt och inte sovit middag eller vilat nånting. Hon var helt klar på rösten och kom ihåg allting: var hon bott, vad hon jobbat med och vilka vi var. Önskar att vi hade åkt och hälsat på henne idag. De säger att det kan bli så här ibland, att det klarnar till en sista gång innan allting tar slut...