GET IT ON

Jenny: Jag slutade för att jag helt enkelt tröttnade. Hade vigt så många timmar av mitt liv åt basketen, tränade fyra dagar à 90 minuter (+ 15 min före och 15 min efter träning med uppvärmning och nedvarvning/stretch) i veckan och match på helgen, och många frågade hur jag orkade med att träna så och samtidigt klara av skolan. Mitt svar blev alltid: "För att jag tycker det är så himla roligt!" Men så en dag när jag fick samma fråga kändes inte svaret lika självklart längre. Jag tyckte inte att det var sådär hejdlöst roligt och det tog emot att träna. Det kändes mer som en plikt; jag gick inte dit för att jag innerst inne ville, utan för att jag kände att jag var tvungen - jag gjorde det inte för min egen skull längre utan för laget. Så jag bestämde mig för att flytta till Stockholm efter avslutad säsong och plugga. Lustigt nog blev jag, strax före min flytt, uppringd av ett ligalag som ville att jag skulle komma och provspela för dem. Jag tackade nej eftersom jag redan hade skrivit på kontraktet för lägenheten. Det kändes konstigt att lägga skorna på hyllan. Jag och basketen var ett. Många förknippade mig med basketen och folk frågar fortfarande om jag spelar nåt nu för tiden, eftersom det är så de minns mig, trots att det är snart tre år sen jag la av. Visst saknar jag det ibland, men jag har samtidigt fått så mycket annat.



Hur som helst var det blandade känslor som väcktes idag. Jag har så många fantastiska minnen från mina år med basketen, men också vissa mindre roliga ångestladdade minnen.



Nu blev det här ett väldigt långt svar, men jag hoppades att det bringade lite klarhet :)