Så var jag där igen. Det hugger till lite i hjärtat varje gång jag ser dig.
Varje gång du ser mig. Och det finns så mycket mer under ytan. Ett helt hav fullt med känslor. Vi vet båda två. Och ibland brister murarna vi kämpat så hårt för att bygga upp. En flodvåg och allt bara väller fram. Det är mig det gör mest ont i efteråt. Det är jag som ligger sömnlös och undrar varför jag lät det hända igen; varför jag inte slutade lyssna när du sa saker som rev upp, fick mig att blöda, hoppas, längta - när jag vet att det inte går. Jag tror alltid att det gått över, att känslorna svalnat, men så - pang - så är du där och jag faller som en fura. Igen. Kanske gör det lite ont i dig också. Kanske har du också svårt att sova. Jag tror det.
Jag vet det.