Ett telefonsamtal igår, mellan mig (J) och storebror (S).
J: Hej, jag såg att du hade ringt?
S: Ja, tänkte bara höra när du kommer hem.
J: Vi ska hem nu, men bilen startar inte.
S: Nähä, tänkte kolla om du hade tänkt åka och handla. Lite gurka och sådär.
J: Nej, det har jag inga planer på.
S: För det finns nästan ingenting här hemma.
J: Det var ju synd.
S: Skulle klippa gräset förut också, men vet du? Precis när jag fick fram gräsklipparen började det regna.. Aja, men det vore bra om du kunde svänga in och handla på vägen hem då.
J: Men herregud, hör du inte vad jag säger?! Bilen startar inte, så att åka och handla är liksom inte ens aktuellt.
Efter att vi hade lagt på var jag så irriterad att jag nästan kokade. Jag står mitt ute i skogen i regnet med en bil som vägrar fungera, och så ringer han och ber mig åka och handla.
Åk och handla själv då om det nu är så viktigt! Men nej, tanken slog honom säkert inte ens. Liksom att gå ut med soporna, plocka i/ur diskmaskinen, tvätta, dammsuga osv. aldrig skulle falla honom in, om nu inte någon (i det här fallet jag) säger till honom, och då brukar svaret bli:
"Sen". På ett sätt ska det bli riktigt skönt att mamma och pappa kommer hem om en timme så att jag kan lämna ifrån mig mammarollen jag fått spela den senaste veckan. Är alla killar lika hopplösa?