GET IT ON

När jag vaknade i morse fick jag knappt upp ögonen. De var så svullna efter alla tårar i natt. En mardrömsnatt. Allt var precis som vanligt först. Jag halvlåg i sängen med datorn i knät och Findus bredvid mig. Skulle precis börja stänga av och knappade en sista gång på tangentbordet när Findus ryckte till. Fortfarande inget konstigt, han brukar göra det när han halvsover bredvid och vaknar av att jag skriver på datorn. Så reste han sig upp, stirrade med skräckslagna klotrunda ögon rakt in i väggen. Jag strök honom lugnande över ryggen, såg att han fastnat med klon i täcket. Sen gick allting så fort. Han fick panik, började rycka som en galning och jag försökte förtvivlat lossa klon från täcket utan att göra illa mig själv eller honom. Sen upptäckte jag att han inte satt fast längre, men att han fortfarande ryckte. Krampade. Dreglade. "PAPPA! HERREGUD PAPPA HJÄLP MIG!!!!" skrek jag där jag fortfarande satt under täcket med datorn i knät. Pappa kom inrusandes, lyfte försiktigt ut Findus till TV-rummet och la honom på golvet där han fortsatte att krampa. Så blev han stilla. Lugn. Låg som förlamad på golvet. Trampade med benen under sig men fick inget fäste. Orkade inte. Här nånstans började jag gråta. Lyfte upp honom och la honom på en filt. Försökte få honom att dricka lite vatten, men han verkade inte ens medveten om att vi var där. Bara flämtade, väste som om han inte fick luft. "Var inte rädd lille vän," viskade jag och strök honom över pälsen. "Han är inte rädd gumman, han är bara väldigt sjuk," sa pappa. Efter att ha vilat en stund försökte Findus resa sig upp. Det gick till slut och på ostadiga ben gick han runt runt runt på samma ställe, ungefär som i filmer när katten jagar sin egen svans. Det var som om han inte kände igen sig, som om han inte visste vart han var. Ögonen var fortfarande vitt uppspärrade och han reagerade inte på vad som hände runt omkring. Försökte hitta nånstans att ringa, nån veterinärjour eller vad som helst, men hittade inget. Googlade på Internet och fann däremot en sida där det stod om katter och epilepsi. Det verkade stämma. Rädsla, kramper, dregel, förvirring. Tog upp honom i famnen, höll honom nära nära. Först vilade han huvudet mot bröstet, lealös nästan, men kände hur han sakta kom tillbaka, lyfte huvudet och blev sig själv igen. Släppte ner honom på golvet, han vinglade omkring som om han fortfarande inte riktigt visste vart han var. Ställde sig två centimeter från väggen och stirrade rakt in i den. Sen gick han försiktigt och la sig under skänken. Låg där en stund, smög sedan ännu längre in och gömde sig bakom en golvlampa där han till sist somnade. Katter brukar ju göra så när de skadat sig eller råkat illa ut: de gömmer sig för att de skäms.

Idag är han som vanligt, men jag kan inte släppa bilden av honom när han låg och krampade bredvid mig. Den har etsat sig fast på näthinnan och jag hoppas att jag aldrig någonsin behöver uppleva nåt liknande igen. Jag kan inte  ens beskriva känslan jag har i kroppen. Skuldkänslor. Förlåt älskade vän, om det inte varit för att jag skrämt dig hade det här kanske aldrig hänt. Du är det finaste jag har, och det finns inte mycket som kan konkurrera med att få somna tätt intill din varma kattkropp. Please don't leave me.