Vaka
<3
:( jag vet inte vad jag ska säga så jag skickar en STOR KRAM istället, det är ju trots allt ändå såna som hjälper mest i såna här lägen, mer än alla ord i världen.
<3
Har läst din blogg ganska länge men aldrig lämnat en kommentar. Måste bara säga att det är en av mina favoritbloggar. Skickar som Pernilla en stor kram under omständigheterna!
vad tråkigt :(
KRAM!
Vet hur det är, är lite i samma situationen. Min morfar är dålig, känns jättejobbigt att vara så många mil i från honom .(
usch alltså...lider med dig
Aaah =( kram
Det låter ju så fel att säga att något sätt att dö på är bra, men att inte tvingas lida sig fram till döden och att dessutom vara på en plats man älskar, det borde ju vara ett av de bästa och finaste sätten trots allt! Men nej, det är nog omöjligt att jämföra sorger efter bortgångar, vad människorna än spelat för roll i ens liv. Sorg är egentligen något egocentriskt tror jag, jag är glad att min farmor slipper vara sjuk men jag är förbittrad över att hon lämnade oss liksom...
Jag kan inte ens föreställa mig hur tufft det måste vara att vaka, men du kommer klara dig igenom det. Tänk inte att du är hjälplös, du är ju där och hon känner det säkerligen!
Har precis gått igenom samma sak som dig och känner verkligen din smärta! Det som gav mig styrka att ta mig igenom, var tanken på att den svaga sak som låg där i sängen, det var inte min mormor. Det var bara ett skal. Min mormor finns i mitt hjärta numera. Det är bara skalet vi ska ha en begravning för.
Men visst sjutton är det tungt iaf.
