GET IT ON

Just nu läser jag en kurs i utvecklingspsykologi. Redan på högstadiet tyckte jag att psykologi var intressant så den här kursen har jag verkligen sett fram emot. Igår pratade vår föreläsare om nånting som heter animistiskt tänkande, vilket innebär att man besjälar objekt; man tror att saker är levande och har en själ. Jag tyckte det lät lite flummigt först, tills föreläsaren kom med några träffsäkra exempel. Direkt efter föreläsningen utgjorde jag själv ett sånt exempel. När jag reste mig upp för att gå fastnade väskremmen i stolsarmstödet. Jag blev irriterad och utbrast: "Men för i helvete, väskjävel!", (jag vet mamma, jag ska vårda mitt språk!) varpå jag insåg att jag precis lagt skulden på väskan som om den hakat fast sig i armstödet med flit. Sånt här händer mig dagligen. Det är ju så skönt att ha nåt att skylla på när man själv egentligen är boven i dramat. Som när jag slog höften i skärbrädet här hemma. Då var det skärbrädets fel och inte mitt eget, trots att det var jag som hade glömt att skjuta in det. Man tycker ju att skärbrädet borde inse att det inte kan stå rakt ut sådär, men tydligen måste man göra allt själv...