GET IT ON

En knapp timme efter att jag skrev förra inlägget ringde sjuksköterskan. Läget hade försämrats och hon trodde att det inte var länge kvar. Vi åkte tillbaka direkt. Trots att farmors kropp är späd som en liten fågelunges, är hennes hjärta starkt som en björns. Hon kämpar fortfarande för sitt liv. Har så svårt att andas, får morfin för smärtan. Jag önskar jag kunde andas åt henne. Vid halv nio skjutsade pappa tillbaka mig till stan. Hade sovit max 40 minuter och slitits mellan... förtvivlan och förtvivlan... Lyckades sova en timme. Behövde en paus. Cyklade in till stan, åt frukost på City och sa hej då till Flacken som tog tåget tillbaka till Luleå igår.

Mamma och pappa är fortfarande kvar hos farmor. Spenderade natten hos henne. I morse var det riktigt kritiskt igen och sköterskan var övertygad om att det var slutet. Men farmor repade sig sakta, sakta. Jag satt vid hennes säng igår morse. Höll hennes hand, viskade att hon inte behövde kämpa längre; att det var okej att släppa taget - att hon inte behövde vara rädd. Det skär som en kniv i mig att se henne lida. Har inte orkat åka tillbaka igen. Vet inte om jag fixar det.

Har blivit lite si och så med maten också. Av förklarliga skäl känner jag inte alls för att äta just nu. Än mindre för att laga mat. Det går alldeles för länge mellan måltiderna. Ska i alla fall göra mig i ordning nu, cykla ner till Skeppet och trycka i mig lite brunch.