GET IT ON

Kände av varningssignalerna redan igår, men låtsades inte om dem. I natt har jag drömt mardrömmar igen, vaknade av att tårarna rann och att jag inte kunde svälja. Det verkar som att Saharaöknen har flyttat in i min hals, slagit läger på högersidan. Mobilen ringer. Jobbet. Tvingas tacka nej. Suck. Ville ju, kunde egentligen idag. Hade inga planer mer än att göra godis, och det kunde ju ha väntat tills i morgon. Typiskt mig att bli sjuk så här, när jag gick i skolan lyckades jag alltid pricka in loven att bli sjuk på. Skulle inte förvåna mig om min kropp har nån slags inbyggd radar.

Nu ska jag försöka få i mig lite frukost. Är fortfarande hungrig efter igår. Blev lite konstigt, hade rast (18 minuter) redan kl. 17 och då var jag inte hungrig. Åt ju lunch innan jag stack till jobbet men sen fick jag inte i mig nåt förrän jag kom hem efter 21.30, vilket förklarar huvudvärken som brukar komma som ett brev på posten när jag slarvat med maten.

... börjar jag jobba. Det känns sådär om jag ska va ärlig. Men det är fredag och timmarna lär gå fort. Lova att ni myser lite för mig också ikväll. I morgon däremot kommer jag klara det helt på egen hand. Nu måste jag sticka. Ha en fin fredag!

Nu ska jag försöka sova lite. Upp tidigt och jobba i morgon. Skönt att det innebär att jag slutar tidigt också. Till skillnad mot fredagens pass. Då börjar jag kl. 14 och lär inte va hemma före 22. Hade jag inte jobbat kunde jag ha följt med pappa och Thore och bowlat, men nu går ju inte det. I stället ska jag stänga och städa allt i charken. Längtar inte. Däremot längtar jag tills på lördag (och efter lönen som kommer trilla in så småningom). Då blir det film och mys med Elin, som förresten var med om en olycka idag som hade kunnat sluta riktigt illa. Hon fick en häst på 400 kg (!) över sig och gud vet vad som hade kunnat hända om hon haft otur. Inga ben brutna som tur var. På lördag ska jag pyssla om henne. Men först sova, sen jobba. Och sen är det äntligen helg.

Idag fyller min underbara pappa år. Vi ska äta lunch tillsammans med mamma på Restaurang Skeppet. Det är pappa som önskat det, eftersom en av dagens lunch-rätterna är rotmos och fläsklägg. Inget jag direkt skulle valt att äta på min födelsedag (skulle inte äta det nån annan dag heller faktiskt), men alla är vi olika och eftersom det är pappas födelsedag ska han såklart få det han helst vill ha. Själv ska jag äta dagens pastarätt med vitlök och räkor. Hoppas att den är krämig och god. Har aldrig ätit på Skeppet tidigare så det ska bli kul att testa. Efter lunchen ska vi åka och titta på golv. Om knappt en månad kommer vi nämligen börja (eller snarare fortsätta...) göra om här hemma. Ett nytt kök har varit på gång länge, men det har alltid kommit nåt emellan och inte blivit av förrän nu. Köket är beställt och arbetet beräknas dra igång i mitten av april. Hur det ska gå med matlagning och bakning framöver återstår att se. Det kommer nog bli lite si och så med det, eftersom vi inte kommer kunna använda vare sig spis eller ugn. Men det får bli ett senare problem.

Nu ska jag läsa lite innan det är dags att göra sig i ordning för lunchen. Receptet på den helstekta fläskfilén vi åt i söndags kommer förhoppningsvis upp senare idag. Hej så länge!

Igår kväll var jag nästan helt övertygad om att jag höll på att bli galen. Efter tolv timmar av malande värk i örat visste jag inte vart jag skulle ta vägen. Jag brukar sällan ta värktabletter (undviker det i den mån det går), men i natt var jag så illa tvungen. Efter vad som kändes som en evighet började tabletten verka och jag lyckades somna, bara för att vakna upp till samma intensiva smärta. Kanske gör det lite mindre ont idag, eller så har jag helt enkelt bara vant mig. Har i alla fall varit nere på stan en sväng och lämnat tillbaka kläder, sista dagen att göra det var idag. Sen sprang jag in en snabbis på Coop och köpte Ramlösa. Pappa la ner en kanelkrans i korgen, men jag bytte ut den mot min favoritvaniljkrans från bake off-skåpet. Den brukar finnas i lunchrummet ibland på jobbet, och då är den inte dagsfärsk men ändå helt fantastiskt jättegod. Tänk när den är nybakad då... Nu ska jag sluta tycka synd om mig själv och fika lite i stället. Vårsol, blå himmel och ledighet är ju faktiskt inte helt fel.

Jag har haft en värdekupong på 50 kr på JC som legat och samlat damm ett bra tag nu. Den går ut idag. Vilken tur att jag använde den igår då. Sprang in en snabbis på JC och köpte ett par av jeansen jag provade förra veckan. Har nog bestämt mig för att lämna tillbaka dem dock, är så van vid leggings eller Cheap Monday-jeans att "vanliga" jeans inte alls känns bekväma längre. Förresten, när man har en sån där dag då man känner sig ful och sunkig finns det inget bättre knep än att sätta på sig nåt man känner sig riktigt snygg i, istället för att hoppa i mysbyxorna som känns så himla lockande just då. För att skratta sunkigheten ännu mer i ansiktet kan man ju passa på att sminka sig lite extra också. Jag använder t.ex. aldrig mascara mer än när jag festar, just för att mina ögonfransar är både naturligt långa och mörka, och för att få en synlig effekt när jag väl går ut. Det syns ju verkligen skillnad. Idag känner jag mig i och för sig inte särskilt seg, så att valet föll på jeans istället för mysbyxor kändes ganska givet, men i alla fall.

Jag gissar att jag inte är den enda som har dagar då jag bara vill krypa ner i sängen, dra nåt gammalt över mig och komma fram först när livet känns lite lättare..?

Har precis lagt en fuktighetsgivande ansiktsmask (en sån där som liksom går in i huden och man bara torkar bort det som blir kvar med en servett) och känner mig lite som ett monster. Katten fick syn på mig nyss, jamade hjärtskärande och rusade uppför trappan. Ibland tror jag nästan att han är så senil att han glömmer bort att han är gammal.

När pappa kommer hem från jobbet ska vi åka och hälsa på farmor. I morgon eller på fredag ska jag mysa med Elin. På torsdag kväll ska jag träffa Sofie som kommer hem från Oslo. Fredag har jag lovat att va chaufför åt päronen och grannarna som ska spela bowling och äta middag på Rajjens. Lördag kan det mycket väl bli fest. Och så har jag fått mail om en lägenhet jag är lite sugen på, men vet ju fortfarande inte vad jag ska göra av mitt liv. Vet inte ens vad som händer efter sommaren. Men jag känner inte för att plugga. Eller jo visst, om nån av utbildningarna jag kan tänka mig att gå fanns här i närheten (eller som distansutbildning) skulle jag överväga att börja läsa igen, men att flytta till Stockholm, Göteborg eller nån annan studentstad är inget som lockar just nu.

Och jag vet, det här inlägget har inget som helst med mat att göra, men så är ju faktiskt inte det här enbart en blogg om mat.

Fredag, klarblå himmel, gnistrande vit snö och februarisol. Kan inte undgå att känna mig glad. Tänkte ta en promenad ner till stan snart. Ska leta kläder, köpa nytt kortetui eftersom jag visst hade sönder mitt sist jag var ute, gå på Systemet (i morgon är det dags igen!) och köpa med nåt gott till ikväll.

Lägger antagligen upp ett nytt recept senare i eftermiddag, men nu ska jag göra mig i ordning. Puss på er!

Kvällen igår blev som väntat väldigt lyckad. Kommer en längre uppdatering senare. Åkte hem tidigt men somnade inte förrän efter fem. Tog det ganska lugnt och känner mig hyfsat pigg idag, vilket är tur eftersom jag ska iväg och jobba lite senare. Ångrar lite att jag tackade ja, men det är ju trots allt bara från 16 till stängning och 100 % OB så jag överlever nog. Funtar på att köpa med mig godis och sallad på Amigo på vägen hem. Om det är öppet vill säga. Ytterst tveksamt.

När jag vaknade i morse fick jag knappt upp ögonen. De var så svullna efter alla tårar i natt. En mardrömsnatt. Allt var precis som vanligt först. Jag halvlåg i sängen med datorn i knät och Findus bredvid mig. Skulle precis börja stänga av och knappade en sista gång på tangentbordet när Findus ryckte till. Fortfarande inget konstigt, han brukar göra det när han halvsover bredvid och vaknar av att jag skriver på datorn. Så reste han sig upp, stirrade med skräckslagna klotrunda ögon rakt in i väggen. Jag strök honom lugnande över ryggen, såg att han fastnat med klon i täcket. Sen gick allting så fort. Han fick panik, började rycka som en galning och jag försökte förtvivlat lossa klon från täcket utan att göra illa mig själv eller honom. Sen upptäckte jag att han inte satt fast längre, men att han fortfarande ryckte. Krampade. Dreglade. "PAPPA! HERREGUD PAPPA HJÄLP MIG!!!!" skrek jag där jag fortfarande satt under täcket med datorn i knät. Pappa kom inrusandes, lyfte försiktigt ut Findus till TV-rummet och la honom på golvet där han fortsatte att krampa. Så blev han stilla. Lugn. Låg som förlamad på golvet. Trampade med benen under sig men fick inget fäste. Orkade inte. Här nånstans började jag gråta. Lyfte upp honom och la honom på en filt. Försökte få honom att dricka lite vatten, men han verkade inte ens medveten om att vi var där. Bara flämtade, väste som om han inte fick luft. "Var inte rädd lille vän," viskade jag och strök honom över pälsen. "Han är inte rädd gumman, han är bara väldigt sjuk," sa pappa. Efter att ha vilat en stund försökte Findus resa sig upp. Det gick till slut och på ostadiga ben gick han runt runt runt på samma ställe, ungefär som i filmer när katten jagar sin egen svans. Det var som om han inte kände igen sig, som om han inte visste vart han var. Ögonen var fortfarande vitt uppspärrade och han reagerade inte på vad som hände runt omkring. Försökte hitta nånstans att ringa, nån veterinärjour eller vad som helst, men hittade inget. Googlade på Internet och fann däremot en sida där det stod om katter och epilepsi. Det verkade stämma. Rädsla, kramper, dregel, förvirring. Tog upp honom i famnen, höll honom nära nära. Först vilade han huvudet mot bröstet, lealös nästan, men kände hur han sakta kom tillbaka, lyfte huvudet och blev sig själv igen. Släppte ner honom på golvet, han vinglade omkring som om han fortfarande inte riktigt visste vart han var. Ställde sig två centimeter från väggen och stirrade rakt in i den. Sen gick han försiktigt och la sig under skänken. Låg där en stund, smög sedan ännu längre in och gömde sig bakom en golvlampa där han till sist somnade. Katter brukar ju göra så när de skadat sig eller råkat illa ut: de gömmer sig för att de skäms.

Idag är han som vanligt, men jag kan inte släppa bilden av honom när han låg och krampade bredvid mig. Den har etsat sig fast på näthinnan och jag hoppas att jag aldrig någonsin behöver uppleva nåt liknande igen. Jag kan inte  ens beskriva känslan jag har i kroppen. Skuldkänslor. Förlåt älskade vän, om det inte varit för att jag skrämt dig hade det här kanske aldrig hänt. Du är det finaste jag har, och det finns inte mycket som kan konkurrera med att få somna tätt intill din varma kattkropp. Please don't leave me.

Följde med mamma och pappa till kyrkogården i Gräsmark idag. Tände ljus på mormors, morfars och farfars gravar och gjorde fint med blomkransar. Pappa tog två suddiga kort på mig. "Det är så kallt att jag skakar!" sa han när han höll i kameran. Som ni ser skämtade han inte. Det var verkligen iskallt. Sen åkte vi och hälsade på farmor. Hon satt i en stol och sov, hade vägrat sätta in löständerna idag och sa inte ett enda vettigt ord under tiden vi var där. Det enda hon fick ur sig var några konstiga läten, och jag tror hon pratade (försökte iallafall...) i sömnen. Så åkte vi tillbaka in till stan. Gick en promenad med Flacken, kramades lite i kylan.

Nässelutslag över hela kroppen och det blir bara värre. Kan lova att det är betydligt värre i verkligheten är det ser ut på bilden. Nästan så att man skulle kunna missta mig för prickig korv. Mamma tror att det är nötterna. Jag tror att jag avlider lite isåfall.

Hur som helst, när utslagen försvunnit blir det en tur till Karlstad för lite shopping.